När är vi självförsörjande?

Bild:

Ett fungerande jordbruk kan vara avgörande för hur vi lever i framtiden.

Den heta och torra sommaren har lett till trubbel för odlare i hela Finland, också i vår region. I dagens ÖN intervjuas bland annat jordbrukaren Anders Rosengren från Jackarby i Borgå. Det verkar inte bättre än att hans veteskörd kommer att bli ungefär hälften av en normal skörd.

Jordbruk i kombination med lönsamhet och ork är ett återkommande tema, något som skvallrar om att läget sannolikt inte blivit nämnvärt bättre under åren.

En annan aspekt av jordbruket i Finland är kopplat till vår självförsörjningsgrad i fråga om livsmedel – alltså hur väl förberedda vi är på att de normala importsystemen av någon orsak slutar fungera. Det enkla i ekvationen är att jordbrukaryrket inte är särskilt lockande om man inte tjänar på det, och att antalet jordbrukare delvis påverkar hur mycket mat som produceras i Finland.

Lite mera komplicerat blir det i ett större perspektiv. Till exempel publicerade Yle en artikel om att hungersnöd inte är fullständigt uteslutet ens i Finland (17.7). Det är, för att vara lite näsvis, inte så att maten växer fram på butikshyllorna.

Kalle Hoppula, sakkunnig på Naturresursinstitutet Luke konstaterar i artikeln att det är av största vikt att vi inte kör ner den finländska livsmedelsproduktionen. Budet är att ett förminskat jordbruk kan leda till stora problem eftersom det är fullt möjligt att det inte går att importera mat inom en snar framtid. Enligt Hoppula kan en avgörande förändring äga rum redan inom period mellan 10 och 30 år. Den största boven är förstås klimatförändringen och en allt svårare torka i stora delar av världen.

De flesta experter är överens om att Finland har en väldigt hög självförsörjningsgrad i dagsläget, särskilt om man ser enbart på mängden producerade råvaror. Annat är det om man ser på helheten. Jordbruk kräver traktorer, och traktorer kräver bränsle. Sedan krävs det gödsel och elektricitet – där det sistnämnda påverkar också andra än jordbrukare direkt. Bland annat.

I Suomen Kuvalehti (19.7.2017) konstaterar Marja Knuuttila, också sakkunnig på Luke, att det inte bara gäller odlade råvaror. Djurens foder är till stora delar importvara.

Om det värsta skulle hända och en överraskande kris verkligen slog till så finns det reserver. Det avgörande är sedan hur omfattande och långvarig krisen är. På Försörjningsberedskapscentralen är man lite hemlighetsfull med hur stora reserverna är, men budet är att det finns råvaror för ett år – främst olika icke-processade varor för att kunna tillverka bland annat bröd.

Ur ett längre perspektiv är inte bara en överraskande kris det som oroar. Kalle Hoppula konstaterar krasst att vi måste förbereda oss på att det helt enkelt inte finns livsmedel att importera. I framtiden är Finland inte ett land som köper livsmedel utifrån, vi är ett land som exporterar. För det krävs ett livskraftigt jordbruk.

Det går förstås inte att vara fullständigt självförsörjande. Det finns inte resurser att samla på sig allt som behövs för att vara ett fullständigt självständigt land inom livsmedelsproduktionen. Marja Knuttila konstaterar att det ändå är ett mål att sträva efter så långt det går och är vettigt.

Ur den synvinkeln är lantbruksstöden, som ligger på ungefär samma nivå som vår försvarsbudget, nödvändiga. Hur väl de fungerar är sedan en annan diskussion, där vissa kritiker anser att stöden närmast leder till en mindre produktion. En satsning på bland annat förnybar energi är likaså vettigt.

Klart är att det är svårare att återuppliva en nedkörd jordbrukssektor än att upprätthålla det som finns. Det handlar inte bara om maskiner och landyta. Också yrkeskunskap spelar en roll.

Förändringarna som kommer med klimatförändringen verkar alltmera oundvikliga, och att vara förberedd borde vara en självklarhet.

Max Nyberg Reporter