Myndigheterna omfamnade drönarna

KLASS 2. Polisen testar nu drönare av klass 2, alltså farkoster med större bärkraft. Bild: Sami Hätönen

Så kallade rpas-farkoster används allt mera av såväl brandkår som polis. Drönarna har visat sig vara mycket användbara.

Ett av de första tecknen på att något nytt är på gång inom räddningsverket skymtade i januari 2017 när ett vindkraftverk fattade eld i Fredrikshamn – redan det en ovanlighet i Finland.

Det var tur i oturen att branden uppstod just i Kymmenedalen, där räddningsverket brukar beskrivas som ett av de mest progressiva i landet.

Progressivt

Problemet i Fredrikshamn var att brandkåren inte kunde få en bild av läget utan helikopter, och att den inte kunde lyfta just då. I stället tog man in drönaren – eller rpas som den flygande farkosten heter på myndighetsspråk.

Det var bara ett år tidigare som man hade inlett ett utbildningsprojekt med 17 brandmän från avtalsbrandkårer och 17 reguljära brandmän, och nu fick man utnyttja kunskaperna.

Som ansvarig för rpas-projektet är utvecklingschef Teemu Veneskari.

– Vi startade ett projekt 2016 för att utbilda 34 personer i hur man använder rpas. Det var dels de som flyger farkosterna, dels räddningsverksamhetens ledning.

Olika system

I det här skedet kan det vara dags att ta ett steg tillbaka. Drönare har blivit vardagliga de senaste åren, och i dagens läge kan vem som helst köpa en radiostyrd och kamerautrustad flygfarkost som är mer eller mindre autonom för mellan tusen och tretusen euro.

Myndigheterna använder benämningen rpas, där de tre första bokstäverna står för engelskans remotely piloted aircraft, medan bokstaven s står för engelskans system – något som berättar att flygfarkosten är utrustad med något system för någon arbetsuppgift. För brandkåren kan det betyda allt från helt vanliga kameror till värme- eller infrakameror.

– Det är ett av flera verktyg som ska hjälpa ledningen på platsen, där sensorerna ger data från luften. Det ger effektivare beslutsfattande, säger Veneskari.

Motsvarande har man funderat på också Borgå, men här har man inte kommit lika långt. Här väljer man att följa med läget. T.f. räddningschef Ilkka Eskelinen säger också att olika civila aktörer har försökt erbjuda sina tjänster.

– Men vi kan vid behov fråga polisen om vi kan få hjälp, säger Eskelinen.

Kostar pengar

Eskelinen påpekar att man nog ser nyttan, särskilt om det handlar om olyckor, bränder eller situationer som innebär fara för brandmännen – som en situation i Sköldvik (där man för övrigt inte får flyga överallt).

– Det finns en klar nytta, men det handlar om kostnader. Det är inte bara att köpa maskinerna. Också utbildningen kostar. Vi vill inte ha bråttom, och vi vill inte vara pionjärer. Däremot följer vi noga med utvecklingen.

Pionjärer är man ändå i Kymmenedalen. Här har Veneskari gått in för att inte bry sig närmare om vem som använder drönarna – eller som han uttrycker det: producerar den data som utnyttjas vid varje enskilt uppdrag. Han har ändå undvikit att ta in privata aktörer.

– Privatpersoner kan omöjligtvis ha samma responstid som vi. Däremot kan avtalsbrandkårer göra jobbet. I storolyckor kan man däremot potentiellt använda de resurser som finns tillgängliga.

Värdefull data

Drönarna ger värdefull information till ledningen på de uppdrag där man använder dem, något som är speciellt nyttigt eftersom varje uppdrag är unikt – i praktiken kan man få information om allt från var slangarna kan dras till om där finns farliga ämnen och i vilka halter.

I teorin är det bara fantasin som sätter gränser för hur drönarna kan användas, där Veneskari nämner en händelse i Australien som exempel.

– Där flög man fort ut en räddningsflotte till två pojkar som hade fastnat i en havsström. Det var bara att släppa ner flotten och sedan hämta dem.

I Finland har man inte haft lika dramatiska räddningsuppdrag med drönare, även om branden på vindkraftverket i Fredrikshamn bevisade nyttan med de flygande farkosterna.

– Vi kunde först se hur branden såg ut. Nästa dag kunde vi granska skadorna. Dessutom såg vi hur säkerheten förbättras när ett blad på femton ton föll mot marken och vi själva inte stod nära.

Veneskari poängterar att drönarbruket är satt i system, den ska inte användas bara för att den finns där. Det behövs också kunskap och metodologi. Det behövs också forskning, där man i nuläget bara konstaterar att nyttan varit mycket stor utan att ha några siffror som understöd för påståendet. Det ska ändå bli ändring på det.

– Vi har startat ett forskningsprojekt med Räddningsinstitutet. Räddningsverket har aldrig varit forskningsinriktat, men i det här fallet försöker vi få användbara resultat.

Framtida teknologi

I framtiden kan metoderna komma att se helt annorlunda ut. Just nu jobbar inom EU på projektet U-space för att bevaka drönare i luftrummet på upp till 150 meter, något man inte gjort fram tills nu. Det skulle tillåta räddningsverket att skicka ut en drönare redan innan brandkåren startar med sina fordon.

– Det är kanske hur digitaliseringen skulle synas i vår bransch. Sedan har jag svårt att se att robotar skulle helt ta över människans jobb helt.

Med lite scifi-tänkande innebär teknologin ändå oanade möjligheter i framtiden, där man bland annat ser på möjligheter med distansstyrning så att operatörerna kan styra drönarna i hela Finland från en enda plats. Livräddande teknologi kan man också föra fort ut i till exempel svår terräng. Civila drönare som sköter leveranser ger också idéer.

– Om de utrustas med olika sensorer så kan myndigheterna få tillgång till deras data, tänker jag mig.

ÖVNING. Räddningsverket övar regelbundet med drönare, här i Räddningsinstitutet i Kuopio. Man kan till exempel få information om var en brand finns om den ännu inte syns utåt – speciellt nyttigt i höghus. Bild: Marja Aapalahti/Erillisverkot

Inom polisen

Också polisen har riktat in sig på drönare de senaste åren – och så entusiastiskt att man här räknas till det "bästa" landet i Europa.

Det är något som händer också på lokalplan, där kommissarie Freddie Cederlund på Borgåpolisen säger att apparaterna varit i användning flera gånger i regionen. Han kan inte säga exakt vilka uppdrag de använts i, men nämner som exempel att man kan göra allt från att leta efter försvunna personer till att övervaka stora folkmassor.

– De utrustas med olika sensorer, som nattsikte, och om där inte är väldigt tät växtlighet så ser man bra uppifrån.

Cederlund misstänker att de kommer att bli allt vanligare än de enstaka fall som de använts i Borgå – något han sannolikt har helt rätt i.

Används framgångsrikt

Överkommissarie Sami Hätönen på Polisstyrelsen jobbar med att utveckla polisens bruk av drönare. Det är ett förhållandevis nytt projekt, där man 2015 började testa drönarna i polisens dagliga arbete. Nu används de i allt från brottsutredningar till att hitta försvunna personer – och med stor framgång.

– Bra exempel är trafikolyckor eller brottsplatser där drönarna ger en bra bild av läget. Det har domstolarna också märkt, där åklagare och domare säger att de fått en mycket bättre bild av brottsplatserna, säger Hätönen.

Han nämner att Östra Nylands polisdistrikt är ett av de aktivaste distrikten om man pratar drönare. De testas bland annat inom trafikövervakning, och en möjlighet är övervakning på svåra områden, som i slutet av omkörningsfiler där folk lätt kommer upp i alltför höga hastigheter.

– Brottsutredningsmaterial från drönare används regelbudet som bevisföring. Skillnaden mellan Finland och resten av Europa är att de flesta andra länder använder drönarna bara i specialbruk, medan vi fokuserat på det dagliga arbetet.

Goda resultat

Det var bara förra året som man startade ett utbildningsprogram för poliser. Trots den korta tidsperioden uppger Hätönen att resultaten varit goda. Hittills har man omkring 100 drönare och 200 poliser som fått utbildning i att flyga dem. Dessutom har man loggat drygt 1 800 flyguppdrag, varav hälften varit uppdrag på fältet och resten träning och tester.

– 750 polisuppdrag är mycket. Speciellt i Lappland har de visat sig vara nyttiga när man letar efter försvunna personer.

Hätönen nämner ett exempel från början på vintern där dåligt väder förhindrade helikoptern från att lyfta. Drönar-operatören skickade i väg farkosten och råkade hitta spår på isen. Senare drog ett snöoväder in och täckte spåren.

– Personerna hittades sedan i en vak. Om drönaren inte sett spåren så hade det gått till våren innan personerna hade hittats.

Klass 1. Polispatrullerna utrustas i mån av möjlighet med drönare som det här. Bild: Sami Hätönen

Stora investeringar

För en tid sedan skrevs det stort om polisens investeringar i drönare – det talades om ungefär 350 000 euro för 14 farkoster. Hätönen påpekar att den verkliga summan ändå låg närmare 500 000 euro.

För pengarna fick man apparater av det man kallar andra klass, alltså drönare som är avsevärt dyrare än de som privatpersoner kan köpa för omkring 3 000 euro och som inom polisen kallas klass ett – och som finns i bilarna som en del av det normala polisarbetet. Drönare av klass två kan bära avsevärt tyngre utrustning.

– Klass ett är den primära utrustningen. Vi bara börjar med tvåan, men de ger helt andra möjligheter med värmekameror, större teleobjektiv och vädertålighet. Det är proffsapparater med en prislapp på omkring 30 000 euro.

Apparater av klass tre är för tillfället hemligstämplade, och exakt vad de kan göra är därför inget som allmänheten får veta.

– Vi reder ut möjligheterna. Mer än det kan jag inte säga.

Artificiell intelligens

Nya lösningar för sannolikt med sig oanade möjligheter inom de närmaste åren, bland annat med artificiell intelligens som sköter bildanalysen. Redan nu finns teknik för att identifiera personer från bilder, men det är inget som ännu används i Finland.

– Autonom analys är absolut något som vi måste utnyttja i framtiden. Om en artificiell intelligens kan läsa av bilderna så krävs det inte lika stora resurser för att analysera materialet, säger Hätönen.

I praktiken kunde det förverkligas med en svärm av drönare, där en operatör styr hela svärmen som i sin tur berättar till exempel om man hittar en försvunnen person.

Ny teknik innebär ändå etiska och juridiska frågeställningar.

– Utvecklingen går fort, och sannolikt står vi snart inför möjligheter som vi inte har befogenheter för. Vi måste spela med de regler vi har, och om de inte räcker så måste vi se om de kan ändras, säger Hätönen.

Är en radiostyrd flygfarkost som är mer eller mindre autonom. Kan utrustas med t.ex kameror eller livräddande utrustning.

Storleken varierar normalt mellan tallriksstorlek och brunnslocksstorlek. Finns ändå avsevärt större.

Myndigheterna använder begreppet rpas – remotely piloted aircraft system. Utomlands används bland annat UAV och UAS.

Beväpnade drönare är vardag i det militära. I USA överväger man sådana inom polisen.

För tillfället funderar man mycket på säkra dataförbindelser till drönare i myndighetsbruk, bland annat inom Erillisverkot, en statlig instans som hjälper myndigheter med datatjänster.

Målet är att förhindra att utomstående hackers får tillgång till dataströmmen mellan farkost, enheter på marken och ledningscentralen.

Mer läsning