Muminpappan inom mig

Kan inte jollen dessutom motiveras som ett medel för ökad självkännedom eller för att möta Gud i naturen?

Jag drömmer om en liten ettrig segeljolle. En som jag lätt kan sköta på egen hand, som är enkel att sjösätta så att jag snabbt kan komma ut på öppet vatten.

Min fru påpekar krasst att vi faktiskt redan äger en segeljolle. Det är sant, en stabil och pålitlig familjevariant, som har tjänat oss och syskonfamiljerna i tiotals år. Storsegel och fock, centerbord och ett glasfiberskrov som läcker endast obetydligt.

Men efter alla de här åren har seglingen blivit så förutsägbar. Rutterna från sommarstugans brygga ut mellan de närmaste holmarna och sedan vidare längs olika farleder och stråk har prövats otaliga gånger. Strandhugg har gjorts på de flesta holmar som har lockat oss under åren. Återseendets glädje skall inte underskattas, men var gömmer sig äventyret?

Min fru påstår att då hon föreslår utfärder brukar jag hellre välja att hugga ved, jogga eller läsa en bok. Skulle jag verkligen segla mer än förr om vi skaffade en mer krävande båt? Hon kunde också ha påpekat att tiden då jag orkar hänga utanför relingen i trapets nog snarare ligger bakom mig än framför.

Kanske längtar jag efter själva känslan av att vara en sådan som prövar sina gränser, inte bara i offentligheten via yrket, utan i naturen? Trots att jag snarast hör till de stationära och förutsägbara delarna av mänskligheten lockas jag av berättelser om människor som reser i väg. Jag vet förstås att sådana funderingar inte är särskilt ovanliga för en man som för några år sedan passerade 50-strecket. Jag vill gärna se mig själv som en Snusmumrik som när som helst kan packa ryggsäcken, spänna fast den och tältet och vandra i väg utan att veta vart det bär. Eller en Muminpappa som seglar i väg med hattifnattarna mot solnedgången.

Ett välfärdssyndrom? Otvivelaktigt. Onödigt? Måhända. Men en liten jolle är åtminstone billigare än en motorcykel, en havskryssare eller en jorden runt-resa, som femtioårskriser brukar kunna ge upphov till. Ett litet hanterbart redskap för tillfällig reträtt, bokstavligen ett "vågstycke", som lika mycket används i fantasin som i praktiken. Kan inte jollen dessutom motiveras som ett medel för ökad självkännedom eller för att möta Gud i naturen? Det skulle låta bättre än simpel återuppväckt pubertal äventyrslust.

Det här är inget lovtal till grottmannen eller slogans typ "ensam är stark". Människan är som mest mänsklig när hon i samspel med andra visar omsorg, rättar till orättvisor och jobbar för en bättre framtid. Behovet att ibland söka sig till ensamheten handlar om att komma bort från vardagen, men också om att samla krafter för att återvända till de människor som behöver oss. Ordet "retreat" syftar inte på flykt, utan på att man drar sig tillbaka för att tänka på det som verkligen har betydelse i livet, för att sedan igen kunna gå vidare.

I ärlighetens namn behöver jag nog inte en segeljolle för det. Det finns goda rutiner för bön och meditation. Dessutom går det ju också bra att ta en joggingtur. Eller hugga ved. Men ändå …?

Björn Vikström är biskop i Borgå stift.