Mumin talar bara finska

Att, som kulturtjänsterna i Borgå, se till att de vuxna får service på båda språken samtidigt som man struntar i språkkraven när det gäller de yngsta är både ledsamt och upprörande.

I vårt oftast mycket enspråkiga samhälle tycker jag att man ändå rätt så väl beaktar de småbarn som växer upp i familjer där man bara talar svenska. Barnläkare och -vårdare gör sitt yttersta för att närma sig barnet på dess eget språk och också andra förmodat enspråkigt finskspråkiga vuxna vågar ofta tala svenska med små barn.

Därför blev jag ganska förvånad när jag tog del av Borgå stads nyårsmottagning vid Konstfabriken.

Jesse Kamras speakade smidigt på både finska och svenska och de allra flesta programpunkter var tvåspråkiga.

Utom den delen av programmet som riktades till de minsta, nämligen Mumins och Lilla Mys uppvisning. Här var det fart och fläng och en rolig dialog, men enbart på finska. Publiken fick också vara med, om de förstod uppmaningarna från scenen.

Vi tänkte att showens stora gester, melodi, musik och dansande är det som fascinerar de minsta i publiken.

Så svarar de ansvariga vid Borgå stads kulturtjänster när jag den första vardagen efter nyår frågade hur de riktigt hade tänkt.

Riktigt små barn, som spädbarn, gillar ju oförbehållet stora gester, färg, musik och dans. Men mycket snart vill också ett barn känna sig som en del av sammanhanget och för att göra det måste man förstå vad folk i omgivningen säger.

Att, som kulturtjänsterna i Borgå, se till att de vuxna får service på båda språken samtidigt som man struntar i språkkraven när det gäller de yngsta är både ledsamt och upprörande.

Alla svenskspråkiga barn lär sig finska i skolan och ute i verkligheten, och måste så småningom klara sig på det första inhemska, oberoende av hemspråk. Men ännu i lekåldern har de rätt att få all samhällsservice på sitt modersmål. Och det är i lekåldern de är allra mest intresserade av Mumin och Lilla My.

Tänker vi alltid på hur viktigt språket egentligen är? Som delvis hörselskadad råkar jag ofta i situationer där jag inte uppfattar vad folk i min omgivning säger, oberoende av vilket språk de använder.

Att utan hörapparat sitta med i ett rum där resten av sällskapet följer med en stand-up-föreställning hör till de mest uteslutande situationerna. Då kan jag känna mig som ett litet barn som nog hör att Mumin pratar, men inte har en aning om vad han säger.

Jag njuter inte av att se på konstnärens minspel eller av att höra på omgivningens skratt. Jag känner mig bara dum, överflödig och helt malplacerad.

Stina Jäderholm Reporter