Mot naturens makter står människan sig slätt

MOR OCH SON. Nina Hukkinens vinterbadande Aila är lika gedigen som strandklipporna medan det går utför för småsmuttande sonen Petteri (Joonas Heikkinen). Kameragänget ger å sin sida prov på sina tricks. Bild: Cata Portin

I Sånger från randen av ett grått hav evakueras ett litet bysamhälle undan en aggressivt stigande vattenyta. Byborna placeras i Happiness, köpcentret i närmaste stad, där hela livet finns samlat under ett och samma tak. På Svenska Teaterns stora scen förvandlas Pipsa Lonkas tragikomiska pjäs till en multimedial exposé

Sånger vid randen av ett grått hav

Text: Pipsa Lonka.

Översättning: Sofia Aminoff.

Regi: Janne Reinikainen.

Scenografi: Otso Linnalaakso.

Kostymer: Hanne Horte.

Hår & mask: Pirjo Ristola.

Ljusdesign: Tom Kumlin.

Ljuddesign: Andreas "Stanley" Lönnquist.

Videodesign: Joonas Tikkanen.

Musik: Oskar Silén.

I rollerna: Mikael Andersson, Thomas Backlund, Max Forsman, Celia Hakala, Sophia Heikkilä, Joonas Heikkinen, Nina Hukkinen, Sue Lemström, Johanna af Schultén, Oskar Silén, Mitja Sirén.

Ledsagade av vågskvalp och regnsmatter bjuds vi in i Pipsa Lonkas mikrokosmos, till ett litet finländskt kustsamhälle – det kunde vara vilket som helst. I prisbelönta pjäsen Sånger från randen av ett grått hav stiger vattenytan och vätan tränger upp mellan golvbrädorna i byns stugor.

I de gråslitna, gistna kyffena utspridda längs en försvinnande strandremsa, bultar pjäsen hjärta. Här bor byborna vars välbekanta cirklar rubbas då Max Forsmans kommunaltjänsteman kommer farande i sin jeep och bankar ner en varnande rödgul skylt försedd med texten "Obeboeligt område" i sanden. Eller bankar och bankar, han pillar ner den med pekfingret.

Skylten, liksom jeepen, bykyrkan och de spridda trähusen i leksaksstorlek finns i en miniatyrmodell av byn, ett parallellsamhälle uppbyggt i utkanten av scenen. Ovädret som ledsagar tjänstemannen i hans ohemula uppdrag – att tvinga byborna att lämna hus och hem – sänker sig som en grå rökeffekt över bykopian som filmas varpå bilderna projiceras på teveskärmar ovanför scenen.

Tredubbel effekt

Resultatet blir en spännande växelverkan mellan tre analoga världar: scenens, scenpersonalens och teveskärmarnas. Publiken får se kameramännen inta sina positioner och tricksa med olika effekter inför öppen ridå. Jämna duschar ur en vanlig sprayflaska får regnstrimmorna att rinna ner för stugfönstren, ett välriktat ljus visar att morgonen randas, och effekten förstärks ytterligare då livebilderna varvas med inspelade filmsnuttar.

Janne Reinikainens gränsöverskridande regi gör Sånger vid randen av ett grått hav till en högintressant helhet. Inte nog med att fysisk teater och film smälter samman, skeendena på scenen förklaras, förs framåt och kommenteras av Oskar Siléns lakoniskt observanta berättare. En berättare som belyser och gärna driver lite med de, det måste sägas, minst sagt udda byborna. Men så är Pipsa Lonkas pjäsvärld också sublimt surrealistisk, och det skulle bara fattas annat om inte pjäsverklighetens individer också var det.

Direkt underbar är kroniskt sömnlösa Tytti (Celia Hakala) som har sångerskan Katri-Helena som husgud och varje morgon gymnastiserar till schlagerhiten Tanssi vain. Samma gäller Sophia Heikkiläs överspända, narkoleptiska naturbarn, mammaberoende Kerttu, för att inte tala om Sue Lemströms förföriska, förvirrade, ständigt kåta pensionärsfru Hilkka som symptomatiskt nog är prisbelönt av Marthaförbundet för sina precist skrynklade karelska piroger.

Närhet och distans

Härliga i sina spritångande tankar är också byns fyllbultar Pasi, Jarkki och Petteri (härliga Mikael Andersson, Mitja Sirén och Joonas Heikkinen) som sitter och förbättrar världen utifrån köpcentret Happiness lastbrygga. Via teveskärmarna, och kameramännen som zoomar in på händelserna som utspelar sig på scen, kommer man tätt inpå skådespelarna, man ser rynkorna, tåren i ögonvrån eller den nervösa ryckningen i mungipan. Så nära, men ändå har tevebilderna en främmandegörande, distanserande effekt på skeendena. Det är på den konkreta scenen, i Otso Linnalaaksos smarta scenografi, som byns invånare blir kött och blod, som de berör på allvar.

Sånger vid randen av ett grått hav är trendokänslig i den bemärkelsen att scenen befolkas av hela bypopulationen, som lever i en förutsägbarhetens symbios. De har sina inbördes relationer utstakade, de känner varandra, de bryr sig rentav om varandra men alla är de lika vilsna inför den stigande havsytan som tvingar dem att fly sin inrutade existens. Framtiden, den finns i pjäsens andra nav, på cykelavstånd i köpcentret Happiness i närmaste stad. Det är platsen där allting som behövs i livet finns.

Tragikomik

Här finns också Johanna af Schulténs avmätta servicehemföreståndare som kommunicerar med de evakuerade via ett knastrande, halvfunktionerande högtalarsystem. Alltiallon Max Forsman ser till att det står S:t Paulior på alla matsalsbord eftersom de stabiliserar seniorernas hormonbalans, bara en av många humoristiska detaljer som formar underfundigt, tragikomiska väsen. Inbyggda är också en rad purfinländska markörer – Fazers bästa, Jussipaita och Jopo – som fungerar också i Sofia Aminoffs svenska översättning av pjäsen.

Pipsa Lonkas Sånger vid randen av ett grått hav är något av en parafras på Roy Anderssons dramafilm Sånger från andra våningen – också där är alla på väg någonstans men glömde bort meningen med livet på vägen. Människans litenhet mot naturens makter accentueras ytterligare av Oskar Siléns ödesmättade musik som samtidigt är både spröd och dramatisk. Den får stöd i Andreas "Stanley" Lönnquist precist utformade ljudvärld med jamande katter, kraxande kråkor, piskande regn och pipande plastankor.

En central position i pjäsen har också Liza Minnellis låt New York vars strof "These little town blues are melting away" också är undertiteln på Pipsa Lonkas pjäs. Till sist väller havet in också i köpcentret Happiness. Småstadens dystra melodi klingar av, byborna ger sig av, går mot ljuset. Kanske leder katastrofen till en ny start för dem, om inte i New York så på en annan, bättre plats.

Petra Lind Reporter

Mer läsning