Mors dag utan pappor

Män skriver kolumner där de frågar varför ingen gör något för utslagna män eller varför ingen bryr sig om pappors rättigheter, men samtidigt gör de själva inget annat än skriver en kolumn.

På söndagen firade Finland mors dag en hisnande vacker majdag som många säkert gått och väntat på efter en seglivad vinter. Vi samlades för lunch i herrgårdsmiljö, familjen, men inte hela. Där var syskon och syskonbarn och mammor, men bara en enda pappa. Det beror inte på att det inte skulle ha funnits några pappor. De valde att inte närvara trots att mammorna till deras barn var där. Festen blev en fest för mammorna och barnen. Det spelade ingen roll. Barnen var stora nog att stiga upp och springa ut mellan rätterna. Jag kommer ihåg andra mors dagar med barnen fastnaglade vid mina strumpbyxben i köket tillsammans med andra mammor där vi fixat en festmiddag för en enda mamma; min egen.

Det här året fick alla vi mammor sitta ner och äta i lugn och ro, umgås utan stress i frånvaro av papporna, men nog undrar jag ju ändå hur de tänker. Min egen exman saknade jag naturligtvis inte, men hur var det då med de andra, icke-frånskilda papporna? Hur är det med papporna överlag?

Jag har nyligen haft en diskussion med en feminist av det gamla gardet och vi frågade oss nästan samma sak. Hur är det fatt med männen dessa dagar? Svaret var att vi inte visste. Nyheter ploppar upp till ytan med jämna mellanrum. Handelsgillet håller fast vid sin uppenbara chauvinism utan att darra på manschetten och essäisten Rafael Donner, chefredaktör för Studentbladet, som skrivit en bok och snart ska ge ut en till, jämför sig med den världsberömda dj:n Avicii som nyligen knäcktes av pressen av att försöka räcka till för alla. Jag undrar om män verkligen är så svaga?

Jag ämnar inte kritisera Avicii eller på något sätt förminska hans tragiska och alltför tidiga död. Överlag tycker jag däremot att män är så dåliga på att orka. Generellt sett är män som hör till cisnormen dåliga på att kämpa. Jag antar att det beror på att majoriteten av män i västvärlden inte på länge har behövt kämpa. Att kämpa i krig, man mot man, räknas inte. Jag menar kämpa för elementära rättigheter, sina egna rättigheter, kanske andras. Däremot är samma män bra på att klaga. Män skriver kolumner där de frågar varför ingen gör något för utslagna män eller varför ingen bryr sig om pappors rättigheter, men samtidigt gör de själva inget annat än skriver en kolumn. Att ta tag i och förändra strukturer, det är väl inte männens uppgift? Ofta hör jag män säga att de inte ens tror på strukturer. Utom när det gäller det strategiska förminskandet av pappors rättigheter. Då finns det minsann strukturer.

Men pappor, om ni vill ha mera rättigheter när det gäller era barn; ta då också er an mera skyldigheter. Män, om ni vill ha allmän screening för prostatacancer; ordna då en kampanj. Sitt inte och vänta på att feministerna ska göra allt för er. Vi firar mors dag med era barn.

Johanna Holmström författare