Mitt traumatiska förhållande till pepparkakshus

Hur lyckas man med att baka det nästan perfekta pepparkakshuset? Ett hus där åtminstone väggarna är raka och taket på plats.

Barndomens jular hos farmor på landet var en slags lättversion av Ingmar Bergmans Fanny och Alexander-jul. På den lilla småländska bondgården samlades jag och min familj med farmor, farbröderna, fastrarna och kusinerna för att njuta av det svenska smörgåsbordet med allt från dopp i grytan till Ris à la Malta.

På godisbordet, mellan den hemlagade knäcken och marsipankonfekten, tronade pepparkakshuset. Det hade fastrarna gjort, dekorerat fint med färgglada karameller och mycket sockerglasyr. Ur skorstenen steg röken, det var en tuss bomull. I dörren stod tomten så välkomnande och genom fönstret lyste det så inbjudande, för det fanns ett litet tänt ljus där inne.

Efter jul, när det var dags för julgransplundring, hade fastrarna lagt in små godispåsar i pepparkakshuset, en överraskning till oss barn.

Såklart ville jag ge mina egna barn lika härliga upplevelser av ett magiskt pepparkakshus till julen.

Efter många, många jular med egna barn och nästan lika många misslyckade pepparkakshusbak, undrar jag hur det perfekta pepparkakshuset egentligen blir till.

I mitt kök har det varit allt från små missöden med brända husdelar, socker som fastnar i stekpannan och är omöjligt att få bort, brända fingrar, sneda och vinda hus och allt ackompanjerat med svärord, som inte precis bidrar till en härlig julstämning.

Det var julen när taket var helt omöjligt att få att ligga kvar. Hur de två takdelarna än monterades med smält socker hann sockret stelna innan taket var på plats. Jag bara säger: Erikeeper-lim fungerar inte heller.

Och så var det julen när någon hela tiden nappade godis från pepparkakshuset. För att skrämma den godissugna tjuven sprayade jag hela pepparkakshuset med hårspray. Med följden att hela barnaskaran grät och intygade att de inte alls nappat godis. Pepparkakshuset fick slängas och ett nytt byggas.

Mina pepparkakshus har blivit allt mindre och mindre, i förhoppningen att bli enklare att få ihop.

I år gjorde jag ett nytt försök och bakade delarna till två pyttesmå pepparkakshus. En morgon när jag steg upp klockan fem, beslutade jag mig för att montera ihop husen. En trevlig överraskning för min man när han stiger upp, tänkte jag.

Så små hus behöver knappast smält socker, vanlig sockerglasyr blir säkert bra, tänkte jag. Jag bara säger: sockerglasyr får inte delarna till ett litet hus heller att hålla ihop. Förtvivlat försökte jag få väggarna att stå rakt och taken att ligga kvar. Med kladdiga händer och sockerglasyr nästan överallt var det bara att inse faktum. Jag lyckas inte i år heller.

Hela rasket slängdes i soporna.

Underligt nog har jag lyckats med konststycket att inte föra vidare mitt traumatiska förhållande till pepparkakshus till nästa generation.

De senaste åren har nämligen dottern skapat det ena fina pepparkakshuset efter det andra. I år blir det ett muminhus med balkong. Och taket ska dekoreras med godis, och det hör till traditionen numera att far i huset nappar en bit och då.

Helén Kurri Nyhetschef och chefredaktör för Östnyland