Miljöringen belönade modig journalist

Jeanette Björkqvist fick ta emot årets Väckarklocka i Lovisa.Bild: Max Nyberg

Ett långsiktigt journalistiskt arbete med fokus på de utsatta och svaga. Miljöringens pris Väckarklockan gick till journalisten Jeanette Björkqvist.

Motiveringen till varför årets Väckarklockan gick till journalisten Jeanette Björkqvist är tudelad: dels är hon från regionen ("varför gå över ån för att hämta vatten?"), dels är hon en flerfaldigt prisbelönt journalist som skriver om de utsatta och svaga och vågar stå upp för sin sak.

Och, som motiveringen lyder, så ska klockan gå till någon som vågar sticka ut hakan och stå ut med en del för sin sak. Kort sagt delas Lovisaföreningen Miljöringens pris ut till någon med civilkurage, där man en gång också prickat en kommande Nobel-vinnare 20 år innan hon fick litteraturpriset – närmare bestämt Svetlana Aleksijevits. Det är en hedrad Jeanette Björkqvist som tar emot priset.

– Jag vet om nobelpristagaren. Det gör Väckarklockan särdeles ärorikt, säger Björkqvist när hon sitter i värmen på Lovisa torg i väntan på prisutdelningen.

Björkqvist är numera frilansjournalist och jobbar för bland annat den digitala undersökande tidskriften Long Play och det undersökande programmet Spotlight. Hon har burit med sig rättvisefrågor ända från barndomsstaden Borgå.

– Jag var väl en djurrättsaktivist som Borgåflicka. Dessutom var mamma åldringsvårdare, och jag har alltid vurmat för gamlingarna. Därifrån utvecklade det sig. När jag flyttade till Helsingfors på 1990-talet började jag skriva om de första somaliska invandrarna.

När Björkqvist nu ser tillbaka på den tiden känns det som inte mycket har blivit annorlunda i samhällsklimatet. Begrepp som myntades då har igen blivit vardag – som välfärdsflyktingar.

– Jag trodde ord som det skulle dö ut där. Sannfinländarna hämtade tillbaka dem.

Som journalist försöker hon ta sig bakom rubrikerna, något som behövs för att sätta ett ansikte på fenomen som annars kan bli ansiktslösa. Som i samband med asylsökande hösten 2015 då Björkqvist besökte en flyktingförläggning för att tala med familjerna där.

– Det är viktigt att ge ett sammanhang åt de utsatta, att ge ett ansikte. Detsamma har jag försökt med östeuropeiska romer, de så kallade tiggarna.

Det är inte bara ämnena som ibland kan kännas tunga. Det kan ibland kännas svårt när så lite förändras. Hon har sysslat med de här frågorna i femton år, påpekar hon, och tillägger att det ibland känns som man inte kommer någon vart.

– Jag hade en svacka efter att jag granskade Migrationsverket. Efter avslöjandena väntade jag mig att något skulle hända, att andra journalister skulle hänga på. Det föll platt. Och Migrationsverket gav aldrig något svar, utöver konstaterandet att de inte gjort något fel. Det säger något om journalismen i Finland, och något om vår extrema respekt för auktoriteter.