Metoo har svarat på ett uppdämt behov

Det som började som en hashtagg och en nödvändig diskussion är nu en global rörelse som orsakar svallvågor också i Svenskfinland.

Vid det här laget har hashtaggen metoo knappast gått någon förbi. Kvinnor världen över hakade på den och började berätta om sexuella trakasserier som de blivit utsatta för. Det var inte bara en våg, det var som om en damm brast och födde en tsunami som svepte över hela världen på rekordtid. Och tsunamin, den avtar inte så där som de brukar när något väcker starka känslor på internet. Inte den här gången, rörelsen och känslorna blir bara kraftigare. Uppropet svarade helt tydligt på ett kall, ett uppdämt behov av att berätta, och pekade också på något av ett systematiskt problem.

Samtidigt upplever många att det knappt orsakat svallvågor i Finland och Svenskfinland, för att inte tala om östra Nyland.

Det ändrade när HBL nyligen skrev om en hemlig grupp där tusentals medlemmar delar med sig av sina upplevelser i Svenskfinland. Reaktionerna på artikeln lät inte vänta på sig, och det blev lindrigt sagt inflammerat.

I gruppen har medlemmarna hittat något som många upplever som ett tryggt rum där man får dela med sig av sina erfarenheter utan risk för att det går ut. Men att förvänta sig att något hålls hemligt i en Facebookgrupp med ungefär lika många medlemmar som det finns invånare i Lovisa är lite väl mycket att hoppas på – speciellt när mekaniken bakom hemliga grupper gör att en stor del av medlemmarna inte själva valt att gå med. För att inte tala om det faktum att man först är upprörd över att ingen talar om metoo i Svenskfinland, för att sedan bli upprörd över att någon gör det.

Reaktionerna på artikeln avslöjade de mindre smickrande sidorna av kampanjen, eller rörelsen som kanske är rätt ord i det här skedet. Många av kommentarerna som rullade in var inte nådiga (eller ens sakliga) mot vare sig skribenten eller tidningen, med de typiska kränkthetssignalerna versaler och utropstecken. Och det från annars sansade människor.

De enstaka kommentarer som tar upp problemen med hemliga grupper som diskuterar allvarliga anklagelser blir också nedtrampade i kommentartråden. De "missförstår poängen" med gruppen, är ett av motargumenten. Det är "en grupp som är till för att skapa ett stöd och en röst för kvinnor som blivit sexuellt trakasserade", poängteras det.

Det är klart att stödgrupper för utsatta kvinnor är både bra och nödvändiga, men med risk för att bli översköljd av hatmejl finns det ändå en poäng i att lyfta fram dilemmat med att tusentals människor berättar om sina egna upplevelser av sexuella trakasserier. Det finns nämligen också en motpart: de påstådda förövarna. När någon berättar om lärare eller gynekologer i specifika städer är det inte särskilt svårt att räkna ut vem det handlar om – samtidigt som de personerna inte kan försvara sig. Det faktum att nämnda exempel figurerar utanför gruppen visar också att inget är hemligt på internet. Frågan är också när namn på påstådda förövare börjar figurera i gruppen och huruvida moderatorerna då har resurser att hålla situationen under kontroll.

I Finland har vi en rättsstat, men när någon anklagas offentligt för trakasserier och brott av sexuell natur är den redan dömd.

Hela metoo svarar på ett uppdämt behov av att prata om ett fenomen som tidigare varit tabu, i brist på ett bättre ord. Det är bra; beteende som kränker andras integritet ska inte tolereras. Rörelsen har pekat på något outtalat och mörkt och systematiskt, och det är bra att saken nu är i det öppna.

Diskussionen kräver ändå en balansgång för att inte viktiga principer ska glömmas i stridens hetta. Det är inte allmänheten som ska döma förövare. Det jobbet hör till rättsväsendet.

Max Nyberg Reporter