Medborgarna har rätt till modig journalistik

Journalistik handlar inte om att vara snäll och positiv utan om att berätta för medborgarna vad som händer, vad som diskuteras, vad som är på gång och varför.

Har du missat kulturbråket i Lovisa? Det som handlar om kulturprofilen, som ansvarar för den omfattande utställningsserien i Almska gården, och vars beteende har beskrivits som osakligt och trakasserande. Ett beteende som av stadens ledning ursäktas med att "han är en konstnär."

Om du har missat bråket har du knappast läst de artiklar som tidningen Östnyland och Yle Östnyland har skrivit om bråket. En rad beslutsfattare och inblandade har fått uttala sig, och sista ordet är knappast sagt ännu.

Tidningskollegan i Lovisa, Nya Östis, har valt att berätta om Ralf Forsströms utställning i Almska gården, men inte om bråket som Forsström gett upphov till, eller snarare avslöjat. NÖ tycker att uppmärksamheten, den negativa uppmärksamheten, kring rabaldret är att göra "en aggressiv höna av en fjäder" . Om själva bråket anser Nya Östis chefredaktör Kim Wahlroos på ledarplats (NÖ 28.6.18) att det inte är ovanligt om det finns" meningsskiljaktigheter i förararbetet, olika åsikter ... Förberedelserna gick inte som smort. Födslovåndor smärtar alltid. Somliga har för ömma tår."

Ömma tår? Vi talar alltså om misstänkt mobbning och trakasserier av stadens anställda.

Vad är journalistikens uppdrag? En relevant fråga som varje seriös journalist ställer sig i någon form så gott som dagligen. Eller borde ställa sig i alla fall.

Det låter kanske pompöst och högtidligt att upprepa journalistiska teser som att journalistens första förpliktelse är gentemot sanningen och att journalistens första lojalitet är till medborgarna.

Kim Wahlroos upplever tydligen att en kritisk granskning av en konflikt där såväl kommunalt anställda, förtroendevalda politiker, kulturpersoner och skattebetalarna är inblandade är "att gräva i olika dynghögar".

NÖ vill förmedla positiva nyheter. Det vill vi alla, och gör också. Men det innebär inte att man som journalist kan avsäga sig ansvaret att lyfta upp och granska händelser och diskussioner i lokalsamhället för att man vill undvika att "skapa drama" och "slänga bensin på den lilla markbranden."

Ibland hör man någon ängslig reporter säga att hen inte vill vara en skjutjärnsjournalist, inte vill ställa människor mot väggen, inte vara elak utan endast skriva om bra saker. Visst, det är ett val man kan göra.

Att kritiskt granska samhällets makthavare, det må vara det lilla lokalsamhället där alla känner alla, eller större sammanhang, handlar aldrig om att vara elak eller att sätta dit någon.

Men att kritiskt granska samhällets makthavare, det må vara det lilla lokalsamhället där alla känner alla, eller större sammanhang, handlar aldrig om att vara elak eller att sätta dit någon. Så småaktig är inte den seriösa journalistiken.

Intressant nog resonerar Helsingin Sanomat på ledarplats (28.6.18) kring samma tema under rubriken Rohkea journalismi tukee demokratiaa (Modig journalistik stöder demokratin).

HS skriver bland annat att media måste förmedla information till medborgarna även om känsliga frågor så att man kan ta ställning till dem.

Det handlar om att undersöka, informera och förklara vad som händer i samhället och med vilka konsekvenser. Det är medborgarnas rättighet till sanningsenlig information som är motivet.

Kolumnen ändrad kl. 15.45 efter uppgifter att Ralf Forsström inte får någon ersättning för arbetet med att kuratera utställningsserien i Almska gården, endast transportkostnader av föremål ersätts.

Helén Kurri Nyhetschef och chefredaktör för Östnyland