Med fiske i blodet

För Jouni Kiiski i Pirlax är vinterfisket framför allt ett avslappnande tidsfördriv som inte bara ger honom möjligheten att vara ute i naturen utan dessutom mat på bordet. Driften att ta sig ut på havet anser han har kommit i arv, bland förfäderna finns fiskare på Tytärskär.

Man kan säga att det är lika långt som brett. Den stränga kölden i slutet av februari har visserligen gett med sig men då de knappt tio minusgraderna nu ackompanjeras av en bitande vind blir resultatet ändå att man står och huttrar efter bara en kort stund ute på isen. Med sin vindtäta overall är Jouni Kiiski däremot rätt klädd för att vittja näten ute på Pirlaxfjärden.

Han stannar snöskotern vid en röd plastkäpp som sticker upp ur isen och tar fram isbillen från förvaringsboxen under sitsen. Vid käppen ligger ena ändan av det första nätet.

– Den här isbillen är från Tytärskär, min pappa var född där. Hans föräldrar levde helt på fisket, man hade handel med esterna där man böt fisk mot andra varor. Den här byteshandeln har det skrivits om i böcker.

Så eftersom det rör sig om en släktklenod lånar Kiiski inte ut isbillen åt någon.

– Om man är ovan så far isbillen ner till havsbottnen när man sticker hål i isen. Jag minns att vi under farsans tid fiskade upp den ett par gånger.

Under ett tunt lager snö ligger en uretanskiva och under den finns ett ungefär halv meter stort lätt igenfruset hål i isen.

– Skivan isolerar så att tillfrysningen inte är så snabb. Utan den skulle isen frysa i en takt på ungefär femtio millimeter per dygn, säger Kiiski medan han knackar hål i isen.

Under vintern brukar han vittja näten var annan eller var tredje dag, så uretanskivan har verkligen en viktig funktion.

Avslappnande hobby

För många lite yngre svenskspråkiga Borgåbor är Jouni Kiiski bekant som lärare i trä- och metallslöjd i Strömborgska skolan och Lyceiparkens skola. Han gick i pension för ett år sedan.

– När jag blev lärare 1984 fick vi välja om vi ville gå i deltidspension som 57-åringar och slutligt i pension vid 63 eller så kunde vi välja att pensioneras direkt som 60-åringar. Det valde jag, säger Kiiski.

Något vilande hemma på sofflocket har pensioneringen ändå inte lett till, Kiiski lever ett mycket aktivt uteliv. Förutom fiskandet sysslar Kiiski också med bär och svampplockande och han är även med i det lokala jaktlaget.

– Till exempel nu på vintern när jag åker ut för att vittja nätet går det lätt 5–6 timmar innan jag fått upp fisken, lagt näten tillbaka och rensat och behandlat fångsten, säger han.

Kiiski fiskar enligt principen att inget ska gå till spillo. När han filear slänger han bendelarna i en kastrull och kokar buljong på dem.

– När man silat buljongen kan man frysa den i förpackningar på en liter eller så kan man koka ihop den till mindre format. Smaken är något helt annat än om man bara slänger en buljongtärning i maten. Många människor lämnar också skinnet kvar på tallriken när de äter sik, men jag tycker att en stor del av smaken finns just i skinnet. Det sägs att man på restauranger serverar sik utan skinn eftersom kocken äter upp det.

Kiiski har också haft befogenheter att fungera som fiskeövervakare på Borgå-Sibbo fiskeområde, men den sysslan har han aldrig gillat särskilt mycket.

– Jag känner mig inte så polisaktig, att gå fram till någon och säga "hit med bragderna" passar mig inte.

Den enda fiskarten på området som belagts med en minimistorlek är gösen, fiskar som är under 42 centimeter långa måste släppas tillbaka i havet.

FINA FISKEN. En gädda på närmare fyra kilogram är dagens präktigaste fångst för Jouni Kiiski. Bild: Kristoffer Åberg

Ute i rätt tid

Kiiski har knackat upp isen i hålet vid nätets andra ända och tagit bort issörjan med en isskopa. Han börjar linda upp ett knippe rep som han fäster vid nätets bägge ändor. När han sedan börjar ta upp nätet dras repet ner i vattnet vid det andra hålet vilket gör det möjligt att få nätet ut tillbaka.

Att över huvud taget få ut näten under isen är en konst i sig. För den som vill syssla med nätfiske på vintern är det avgörande att vara ute i rätt tid vid början av säsongen medan istäcket ännu är ganska tunt.

– Det finns en massa olika metoder för att lägga ut näten. Till de mest moderna hör radiostyrda farkoster som man lägger i vattnet genom ett hål i isen. De drar ett rep efter sig och sedan är det bara att styra farkosten dit man vill ha nätets andra ända. Men jag använder en ungefär fjorton meter lång käpp. Jag fäster ett rep vid den och sticker den genom isen i den riktning jag vill ha nätet. Efter det gör man ett nytt hål vid käppens bortre ända och styr den vidare. Man upprepar det här tills man kommer till lämpligt anstånd från det första hålet, säger Kiiski som fiskar med två hopbundna nät som har en sammanlagd längd på sextio meter.

För att det här ska lyckas krävs tunn och genomskinlig is. Kiiski säger att han brukar lägga ut näten när isen är kring 50 millimeter tjock. Under den här vintern fick han vänta till efter julen innan han kunde inleda fiskesäsongen.

FÅNGSTEN. Jouni Kiiski får två gäddor, en gös och en sik ur ett av sina nät. Bild: Kristoffer Åberg

– Ju tunnare is desto lättare är det att göra hålen och man får kanske bättre fångster om ingen annan fiskare ännu vågat sig ut.

Han påminner ändå om att man bör ha stor respekt för det kalla havet.

– Om man går genom isen och inte har med sig isdubbar eller liknande är det ofta omöjligt att ta sig upp igen. Jag har alltid på mig en räddningsdräkt och isdubbarna runt halsen när jag lägger ut näten. Räddningsdräkten gör att man har tid att ligga i vattnet en stund och fundera ut bästa sättet att komma upp. Men också under vintern finns det områden där isen är tunn och oberoende av hur kallt det är. Så om man inte känner till isförhållandena lönar det sig att hålla sig borta, påminner han.

Gäddans dag

– Nu är det något på kommande, säger Kiiski som känner vibrationer när han med fiskarhandskar på händerna drar upp nätet ur isen.

Nätet fryser fort när det blir liggande på isen men snart får det sällskap av en liten gädda.

– Det blir fiskbullar i dag, konstaterar Kiiski när han knockar gäddan med skaftet på sin kniv innan han skär upp gälarna för att släppa ut blodet. Köttet blir bättre på det viset.

Årets fisksäsong har hittills varit dålig med tanke på gäddor men i dag stiger förutom en sik och en gös även två gäddor ur isen. Den större är på närmare fyra kilo.

– Det var ju inte så illa, konstaterar Kiiski och lägger fiskarna i en styroxlåda.

Recept

Jouni Kiiskis ugnsgös

6 gösfiléer

2 dl gräddfil

2 dl grädde

Citronpeppar

Salt

Dill eller persilja

Flytande margarin

• Smörj en ugnsform med margarinet och strö citronpeppar på bottnen. Rada gösfiléerna i formen. Strö först lite citronpeppar och salt utanpå fisken, efter det finhackad dill eller persilja. Vispa lätt ihop gräddfil och grädde i en skål och tillsätt lite salt. Häll blandningen ovanpå fiskfiléerna. Värm ugnen till 200 grader och grädda i 35–40 minuter.

Några små norsar lämnar han kvar på isen.

– Havsörnarna brukar landa på isen och äta upp dem, nyligen såg jag inte mindre än tre havsörnar på fjärden.

Vad som ännu återstår är att dra nätet tillbaka i havet med hjälp av repet. Kiiski säger att han på eftermiddagen ska göra en ny runda för att byta ut nätet mot ett som är rent och helt.

– Att reda ut och rengöra näten är inget man vill göra ute på isen i det här vädret, man kommer lindrigare undan om man tar hem det använda nätet och gör arbetet där.

Av Kiiskis berättelser kan man dra slutsatsen att det krävs en rejäl dos hängivenhet och fram för allt rätt inställning för att vara aktiv fritidsfiskare. Kan hända är det därför som vinterfisket med nät minskat i regionen. För Kiiski handlar det ändå om en livsstil.

– Jag har aldrig bråttom när jag tar mig ut på isen. Fisket handlar för mig om avkoppling och att få vara nära naturen. Det är något alldeles speciellt när man tar sig ut på isen en tidig vårmorgon och får se solen stiga upp över horisonten.