Måste du verkligen vara ditt arbete?

Det här med att arbetet ska vara din livsstil är bra enbart om du har den otroliga turen att du faktiskt gör det du brinner för.

Efter sex år som fri författare hände det; jag stod inför ett stipendielöst år och måste skaffa mig ett annat jobb. En morgon stod jag således och trängdes i metron tillsammans med försäkringsförsäljare, banktjänstefolk, kockar, dagispersonal och gymnasieelever. Vi såg på varandra, mötte varandras trötta blickar medan lysrörsbelysningen fick påsarna under ögonen att se tredubbla ut, och vi visste hur det kändes. Eller visste vi? Vad var det jag trodde att jag visste, egentligen?

Efter två veckors arbete var jag nedbruten. Tröttheten gav mig minnesluckor. Stressen fick mig att kippa efter andan. Jag hade konstant huvudvärk. Gymmet kunde jag glömma – städningen likaså. Att jag under julhelgen hade bestämt mig för att börja dejta kändes nu mer eller mindre som ett bittert skämt. Jag hade ju redan sagt åt mina närmaste vänner att vi ses nån gång i maj. Jag släpade mig till metron varje morgon och undrade, medan jag stod där, hur folk orkar. Hur orkar någon över huvud taget med ett sådant liv som jag föreställde mig att alla de där människorna som stod där runtomkring mig hade; ett sådant som liknade mitt just då?

Arbete är inte längre vad det kunde vara då min pappa var ung. Han kom hem klockan fem varje eftermiddag och efter det var han i stort sett ledig. Så klart är det skillnad mellan olika jobb, men enligt vad jag har hört från mina arbetande vänner verkar de flesta jobb dessa dagar ha en sak gemensamt; det är meningen att jobbet ska vara din livsstil. Det är ett faktum att färre människor numera gör flera personers jobb och att tempot har trissats upp. Vi har alla hört hur journalisterna har minskat och dagisgrupperna blivit större. Själv fick jag arbete i en skola. En helg hade jag åttio uppsatshäften liggande i en hög på mitt sovrumsgolv och dem var det då meningen att jag skulle rätta. Hundratals sidor. Jag fick bokstavligen skavsår på min högra hand.

Det här med att arbetet ska vara din livsstil är bra enbart om du har den otroliga turen att du faktiskt gör det du brinner för. Om det är meningen att ditt jobb ska utgöra åttio, nittio procent av din identitet, då kan det inte få vara något som känns meningslöst eller som du avskyr. Jag avskyr inte att vara lärare, inte alls, men inte är det heller något jag vill forma min identitet kring. Jag är författare – om jag alltså måste välja.

Två månader in i jobbet märker jag att det har blivit vår. Ljuset har återvänt och det gör det lättare att stiga upp på morgonen. Tröttheten har skingrats. Jag hinner fortfarande inte gymma eller städa eller göra sådana saker som jag identifierar som "mig", men vi går mot sommaren då även lärare ryktas ha fritid. Nästa höst vet jag inget om, men en sak har jag lärt mig; om det att ha ett jobb betyder att du måste avsäga dig din egen identitet, då är det något som är verkligt, verkligt på tok i vårt samhälle.

Johanna Holmström författare