Marko Vaher skapar stenkonst med precision

"Gör en kvinna som håller sitt spädbarn i famnen." Så lät instruktionerna när konstnären Marko Vaher fick i uppdrag att skapa en skulptur till minnet av Alva Forsius.

Marko Vaher hade två månader tid på sig att förverkliga projektet. Det var ett minst sagt ambitiöst uppdrag med tanke på att han aldrig tidigare gjort så stora granitskulpturer.

Att han ändå utan att tveka tackade ja berodde på den mångsidiga och långa karriär han gjort som konstnär och stenhuggare, såväl i sitt hemland Estland som i Finland. Han litade på sitt kunnande trots att det fanns de som tvivlade på att han skulle klara av att göra ett så stort arbete på så kort tid.

– Jag fick ingen modell för hur kvinnan skulle se ut, utan fick arbeta helt fritt. Jag hade gjort en hel del skulpturer men av betydligt mindre format så jag gjorde några miniatyrmodeller av kvinnan och spädbarnet. Arbetsgruppen som beställt skulpturen gillade lermodellerna, så efter det var det bara att sätta igång, säger Vaher.

EGNA MINNEN. När Marko Vaher i början av processen funderade på hur en mor håller sitt barn i famnen försökte han minnas hur han själv bar sin dotter och sin son när de var nyfödda. Bild: Erika Lindström

För att underlätta arbetet gjorde han en modell i frigolit, med samma mått som den färdiga skulpturen skulle ha. Ett gammalt lakan fick fungera som klädesplagg, en enkel klänning motsvarande dräkterna som kvinnor bar på Alva Forsius tid. För Vaher var det viktigt att få en bild av hur vecken på en klänning faller. Resten, det vill säga modeller för kvinnans ansiktsform och frisyr, fann Vaher på nära håll.

– Kvinnan har min dotters ansikte och modellen till håret fick jag från en gammal tavla som vi har i sovrummet. Från början hade jag tänkt att hon skulle ha en enkel knut i nacken men efter diskussioner med min fru kom vi fram till att det är vackrare med en flätad knut i stället.

Omsorgsfullt arbete

Den 24 maj, på Alva Forsius 150-årsdag, avtäcktes den färdiga skulpturen under högtidliga former på gårdsplanen utanför det nuvarande vandrarhemmet på Linnankoskigatan. Det var där Forsius en gång i tiden grundade stadens första förlossningssjukhus.

Det är svårt att passera förbi vandrarhemmets gård utan att stanna upp och begrunda skulpturen närmare. Vaher har inte bara skapat ett estetiskt tilltalande konstverk utan också en urbild av en mor med sitt barn som förmedlar starka känslor av kärlek, omsorg och framtidstro. Sättet som mamman omfamnar sitt barn på, allt från hennes pose till den lätt nedböjda blicken riktad mot babyn, signalerar det unika i kontakten mellan mor och barn. '

Då jag jobbade på ett stenhuggeri i Estland gjorde vi allting för hand. Det tog mig en hel arbetsdag att göra en gravsten.

Skulpturen är också i övrigt väl gjord. Moderns vackert flätade knut i håret, ansiktsdragen och barnets mjuka former vittnar om ett arbete gjort med eftertanke.

Marko Vaher intygar att varje arbetsskede, vare sig det gäller granitskulpturer eller gravstenar föregås av ett noga övervägande. Slipar man för mycket går det inte att reparera skadan i efterhand. Trots att Vaher klarar av att hugga i sten, ett hantverk som få hanterar i dag, är hela minnesskulpturen gjord med en vinkelslipmaskin, det huvudsakliga verktyget för dagens stenhuggare.

– Resultatet blir minst lika bra som för hand och gör processen avsevärt snabbare. Då jag jobbade på ett stenhuggeri i Estland gjorde vi allting för hand. Det tog mig en hel arbetsdag att göra en gravsten. I Finland har man använt maskin de senaste femtio åren. Här gör jag åtta gravstenar på en dag.

PRECIST ARBETE. Att hugga i sten för hand kräver mycket träning. Nuförtiden är det få som behärskar tekniken. Bild: Erika Lindström

Konstnärligt öga

"Här" är Berglöfs stenhuggeri i Ölstens där Marko Vaher arbetat som stenhuggare i fyra år. Det är också på arbetsplatsen vi träffas, en verkstad som för ovanlighetens skull ekar av tystnad. Vaher har en ledig dag och tid att visa runt i de stora hallarna. Han presenterar verktyg, material och färdiga modeller för gravstenar. Till sist tar han fram en handfull stålmejslar, hans egna handgjorda verktyg, och visar hur man hugger i sten för hand. Först ritar han ett mönster med en diamantpenna på en liten bit granit och gröper sedan med hammare och mejsel ur stenen. Vahers händer är stora och grova men tekniken häpnadsväckande smidig och precis.

Vaher har ett starkt visuellt öga och en känsla för det konstnärliga, något som inte uppskattades i barndomshemmet i Tallinn.

– Jag var duktig på att teckna redan långt innan jag började skolan och jag ville bli konstnär. Men min pappa tyckte inte att det var något riktigt yrke så för att gå honom till mötes utbildade jag mig till sjöman. Jag hann jobba fyra år på ett fraktfartyg innan jag sa upp mig.

Man vande sig vid att om man ville ha någonting så måste man göra det själv. I butikerna fanns ingenting.

Vaher hade ändå fått gå i en konstskola i Tallinn och efter arbetet på sjön började han jobba som konstnär. Han målade i olja och akryl och gjorde beställningsarbeten för en stor restaurang i Tallinn.

– Jag gjorde skulpturer av frigolit och glasfiber men jag jobbade också i ett stenhuggeri. Efter att ha träffat min blivande fru flyttade vi till Dagö och jag fortsatte göra gravstenar där.

Trivs i Borgå

För fyra år sedan läste Vaher en annons om att ett företag i Borgå sökte stenhuggare. Han tvekade inte att söka. Fram till dess hade han, under perioder då ingen beställde gravstenar, jobbat med diverse arbeten som byggarbeten, taxidermi och som tatuerare.

– Jag hör till den generation som växte upp under Sovjettiden. Man vande sig vid att om man ville ha någonting så måste man göra det själv. I butikerna fanns ingenting. Mycket har förändrats till det bättre men den högre levnadsstandarden har gjort att yngre generationer inte längre kan fixa bilar och renovera. Det är synd.

Marko Vaher trivs bra med sitt nuvarande liv i Borgå. Hans hustru har också hittat jobb här och yngsta sonen har en studieplats. Arbetet på stenhuggeriet sysselsätter Vaher året runt.

– Det enda jag önskar är att jag skulle ha mer tid för målandet.

VACKER PLATS. Alva Forsius minnesskulptur har stått utanför vandrarhemmet på Linnankoskigatan i snart två månader. Bild: Erika Lindström