Män som pratar

Jag orkar inte med fler golfhistorier eller äckliga skämt som gör att kvinnor mår dåligt, blir lämnade utanför och känner sig dumma.

Vår manliga föreläsare håller undermåliga seminarier och fyller dagarna med raljerande berättelser från sitt arbetsliv. På lunchpausen skakar vi på huvudet och suckar förvirrat. Vi trodde vi skulle få lära oss hur bra och pålitliga arbetsintervjuer ser ut men i stället lyssnar vi på hur bra vår föreläsare är på att övertyga kunder. Vi är frustrerade över att vi känner oss lurade på innehållet i kursen och vi undrar om vi ska våga klaga.

Föreläsaren i fråga har jobbat i affärsvärlden i 30 år. Han tror att hans pinsamma berättelser om hur han golfade med en kund ska imponera oss.

Det känns som en väldigt typisk situation. I salen sitter unga kvinnor som vill lära sig och framme står en äldre man och berättar om hur roliga andra manliga kolleger kan vara. Vad vi får ut av kursen är höljt i dunkel, men föreläsaren njuter tydligt av att få prata av sig. Och vi drar oss mycket längre än vad vi skulle göra om det var en kvinnlig föreläsare för att klaga hos vår professor.

Nästa kväll går jag på stand-up. Det är bara män på scen, en av dem är halvrolig, resten är så dåliga att publiken inte ens klarar av att titta på "komikerna" till slut. En av männen på scen berättar våldtäktsskämt och ingen skrattar, men ingen gör något heller. Vi sitter snällt där, förödmjukade och obekväma. Efteråt undrar jag varför jag bara inte gick ut? Eller ställde mig upp och frågade vad han höll på med. Ingen sa åt killen att komma ner från scen, liksom ingen avbröt föreläsaren.

Samma vecka tittar jag på Yles morgonprogram och ser en riktigt dålig intervju. En manlig journalist frågar ut två kvinnor som medverkat i serien Naissotilaat. Journalisten undrar hur kvinnorna i fråga förhåller sig till att döda. Frågan ställs efter att journalisten sagt "kvinnor förknippas ju ofta med en vårdinstinkt, en stereotypi men ändå höhö". Båda kvinnorna ser förbluffade ut över frågan och resten av intervjun fortsätter i samma märkliga stil. Den manliga journalisten ställer klumpiga frågor om hur kvinnor kan klara sig i armén och hur det kommer sig att de vill vara där över huvud taget. Intervjun är obekväm att titta på, men journalisten fortsätter krydda intervjun med egna minnen från det gröna.

Jag är trött på att det ska få vara så här. Jag är trött på alla män som bara pratar och pratar, som säger oviktiga saker, som säger kränkande saker och ställer dumma frågor. Men lika trött är jag på mig själv och alla oss som snällt lyssnar, oberoende av kön. Jag kunde ha sagt åt föreläsaren att komma till saken, sakligt men bestämt. Jag kunde ha gått ut på stand-upen och efteråt sagt åt killen att hans skämt var vidriga. Jag kunde ha mejlat Yle och frågat om de tyckte att de gjorde bra ifrån sig.

Nästa gång ska jag göra det. För jag orkar inte med fler golfhistorier eller äckliga skämt som gör att kvinnor mår dåligt, blir lämnade utanför och känner sig dumma. Bara för att män tror sig ha rätt att göra saker även om de är urdåliga på dem.

Ida-Maria Sola studerar psykologi vid Åbo Akademi