Mammor

Mammor använder inte den subjektiva rätten till dagvård för att sitta och pilla sig i naveln.

Presidenten kommer traditionsenligt att belöna några väl utvalda mammor med en medalj av första klass med guldkors av Finlands Vita Ros orden. Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är ett jättetrevligt initiativ så här vid mors dag och jag betvivlar inte för en sekund att det är synnerligen välförtjänta utmärkelser.

Det är bara något i hela grejen som skaver. Det ojämställda föräldraskapet är i dag ett enormt samhällsproblem och rent praktiskt politiskt görs inte ett dyft för att förbättra situationen. Tvärtom fattas det kontinuerligt beslut som motverkar mammors möjligheter att vara mer än mammor när de vill, och som smäller igen dörrar på hårt arbetande mammors fingrar. Som till exempel den subjektiva rätten till dagvård, vilken började begränsas redan för några år sedan. Det innebär att föräldrar (i praktiken mammor, eftersom det statistiskt sett är mammorna som tar ut föräldraledigheten) inte själva har rätten att avgöra hur mycket deras barn behöver dagvård så länge de är hemma med ett syskon.

Och jag vet att det nu är många som sitter och skakar på huvudet och tänker att mammor ändå har det himla bra förspänt som kan vara lediga, få pengar av staten och likväl inte ta hand om alla sina barn samtidigt. Men faktum är att den subjektiva rätten till dagvård tillför ett mått av valfrihet i en barnskötarvardag som annars tenderar att vara väldigt inrutad. En valfrihet att kanske hinna läsa något utan bilder? Ta igen lite förlorad sömn? Studera så smått vid sidan om? För att inte tala om alla mammors vittnesmål om hur de äldre barnen mår bra av att få vara på dagis och tumla om med sina kamrater – vittnesmål man inte verkar ta på allvar. Mammor använder inte den subjektiva rätten till dagvård för att sitta och pilla sig i naveln.

Jag tror att det är den där inställningen till vad mammaledighet innebär som skaver mest när en del mammor får en utmärkelse. Mammaledighet (eller föräldraledighet) har förstås beklämmande lite med ledighet att göra. Tvärtom är det många gånger så att mammaledighet inte innebär en ledig sekund på hela dygnet. Det finns inte toalettpauser eller kafferaster – man lär sig kissa med ett barn i famnen och ser ingen skam i att mikra kaffet fyra gånger innan man slutligen sveper det kallt.

Men när man ska tillbaka till arbetslivet, när det är dags att göra något annat än vara mamma på heltid, då ses man inte som rik på erfarenheter, attraktiv och motiverad, utan man har i stället några års frånvaro att förklara och är sedan avdankad och sannolikt vårdar man snart barn igen. Det är fint att lyfta fram enskilda mödrars insatser, men det skulle vara tusan så mycket finare om vi skulle kunna börja räkna de år mammor lägger ner på att fostra nästa generation som en merit. Att sluta kalla det för ledighet och begränsa valfriheterna

Charlotte Vainio