Makten att säga nej

INTERAKTIV SAGOSTUND. I den tvåspråkiga och interaktiva föreställningen Rapunzel ges publiken möjlighet att påverka hur handlingen ska utspela sig. Skådespelarna Irina Pulkka, Johanna af Schulten och Willehard Korander turas om att spela rollerna.Bild: Arbetsgruooen

Den tvåspråkiga barn- och ungdomsteatern Rapunzel bjuder på ett interaktivt möte mellan skådespelare och publik. I föreställningen utmanas den klassiska sagan och teman som gränser, integritet och ansvar lyfts upp.

Rapunzel

Regi och dramaturgi: Hanna Ryti

Scenografi: Lasse Idman

I rollerna: Willehard Korander, Marjaana Kuusniemi-Korhonen, Irina Pulkka och Johanna af Schulten.

Spelades fem gånger på Lilla Villan i Sibbo den 28.3-7.4. Under hösten kommer pjäsen turnera runtom i Svenskfinland och den planeras sättas upp på Lilla Villan igen i oktober-november.

Speltid: ca 60 minuter

– Välkomna till Rapunzelspelet, hälsar skådespelarna publiken och genast blir det klart att det handlar om ett slags interaktivt spel där åskådarna förväntas delta aktivt.

Det inleds med att publiken blir indelad i tre arbetslag som leds av skådespelarna Irina Pulkka, Johanna af Schulten och Willehard Korander. Sedan spelas den klassiska sagan upp och därefter är det publikens tur att påverka hur karaktärerna ska agera.

Föreställningen baserar sig löst på den gamla folksagan om Rapunzel som nedtecknats av Grimmbröderna. De flesta är antagligen bekanta med sagan men för att ge en kort sammanfattning handlar den om en flicka med långa flätor vid namn Rapunzel som blir inlåst i ett torn av en häxa. För att fördriva tiden i tornet sjunger Rapunzel och en dag hör en prins hennes sång. Han klättrar då upp till henne i tornet och de blir blixtförälskade i varandra.

Därefter börjar prinsen besöka Rapunzel varje dag tills Rapunzel råkar försäga sig om prinsen till häxan. Häxan blir upprörd och ser därför till att separera paret. Men sagan får ett lyckligt slut då de förenas igen.

Sagan förs till nutiden

När sagan spelats upp blåser regissören Hanna Ryti, som också fungerar som spelets domare, i sin visselpipa. Hon ber publiken i sina respektive lag fundera över de olika avgörande ögonblicken i sagan ur Rapunzels perspektiv. I vilka situationer hade hon kunnat agera annorlunda, sagt nej? Och hur skulle dessa scener kunna översättas till situationer i dag? Lagen kommer upp med flera olika förslag. Ett exempel är att scenen då häxan låser in Rapunzel i tornet görs om i ny tappning. Men nu är häxan en medelålders manlig riksdagspolitiker och Rapunzel en ung kvinnlig politiker som precis blivit invald i riksdagen.

Tornet har bytts ut till riksdagens hiss, och situationen är att den manliga riksdagsledamoten försöker tvinga in den unga kvinnliga politikern i hissen. Scenen spelas upp två gånger. Först en gång där den kvinnliga politikern går med på att åka hiss ensam med den äldre kollegan. Därefter spelas scenen upp då hon vägrar stiga in i hissen med mannen och situationen blir så påfrestande att kvinnan till slut knuffar in mannen i hissen för att bli av med honom. Efter att scenerna är färdigspelade blir publiken uppmanad att reflektera över om situationen var trovärdig och vad som skulle ha kunnat hända härnäst. En annan fråga som ställs är hos vem ansvaret låg i situationen.

Föreställningens upplägg är ambitiöst men fungerar förvånansvärt smidigt och innehållet blir både underhållande och tankeväckande. Skådespelarna är också skickliga på att engagera och utmana sin publik som blir mer bekväm och mindre tystlåten under föreställningens gång. Ensemblen gör också en imponerande insats då de utifrån publikens instruktioner skapar och improviserar scenerna där allt kan hända.