Lösa trådar

Jag längtar efter mina rutiner: närhet, kost, motion, sömn, arbete och trevliga hobbyer där emellan.

Jag grämde mig litet eftersom jag vaknade redan klockan tre, fastän flyget far först halv åtta. Kokade mitt te och stekte ägg. Rågbrödet kändes gudomligt efter en vecka på Teneriffa. Nu bär det i väg igen.

Halv fem kör jag på en tom motorväg. Det ösregnar. Hur många lyssnar nattetid på klassisk musik från Radio Extrem? Yle Suomi spelar annan musik befriad från copyright. Metronomiskt vispande vindrutetorkare har alltid fungerat som hypnos för mig.

Jag inser att idén med en roadmovie är att på vägen hinner det gångna livet äntligen ikapp en – man är på väg, men har ingenstans att fly. Jag minns att under beväringstiden när jag körde tillbaka från permissioner i min Opel Kadett var jag tvungen att stanna emellanåt och gå ut i regnet en stund för att inte somna. Nu till tonerna av Dire Straits Sultans of Swing, där emellan överkörda mårdhundar och svarta korpar kom ögonblicket att göra mellanbokslut. Om gångna förhållanden, självförakt och de som dött för tidigt. Vindrutetorkarna suckar rytmiskt. Visste du att drömmar som känns som timmar bara tar några sekunder?

Klockan tolv står jag på ett industriområde utanför Paris. Tittar upp mot himlen bland rostiga häckar av stål och tänker att här har jag aldrig tidigare varit heller. Min mekaniker testar en tysk tryckmaskin som går som ett klockverk.

Vid tvåtiden sitter jag i en bucklig Opel på Champs Elysée. Föraren med turkiskt påbrå försöker svärandes köra racing bland lyxbilar och skotrar, med en cigarett i mungipan. Tvekar i alla korsningar och kör emellanåt mot trafiken. Vilket han skrattandes skyller på ett ögoningrepp som gjordes på morgonen. Mina knogar vitnar kring dörrhandtaget.

På flyget hem vaknar jag till fruktansvärda luftgropar. En amerikansk affärskvinna gör korstecknet över bröstet. Som ung var jag närmast likgiltig när det gäller hur det skulle komma att gå för mig i livet, trodde aldrig att jag skulle fylla trettio. Dekadensen är död, vill inte längre åka i de stora grejerna på nöjesparker eller köra fort. Filmer som lämnar alla trådar lösa tilltalar mig inte längre. Jag längtar efter mina rutiner: närhet, kost, motion, sömn, arbete och trevliga hobbyer där emellan. Funderar på att ta en paus i skrivandet, allt känns sagt.

Tillbaka på motorvägen vid midnatt. Dimman svärmar tungt i ljuskäglorna. Jukka Kuoppamäki sjunger om fred. Hade jag kunnat rädda något förhållande genom att segt fäkta ens illa, i stället för att fly? Jag är litet rädd för döden. Jag vill se hur det går för mig. Jag borde oftare försätta mig i tid och rum varifrån jag inte kan fly. Och lyssna på fel radiokanaler.

Innanför hemdörren släpper jag flygväskans handtag. Min största maskininvestering ska bli av. Häller upp ett glas utmärkt Bordeaux från flygplatsen och avnjuter det med kallt stekt ägg från morgonen. Hur kan allt som verkar fel ändå till slut bli rätt?

Tänker att jag borde skriva ner detta nu, men är för trött och hoppas jag kan återkalla känslan ännu i morgon. Trådar bör knytas och kapitel avslutas för att ge ljus åt nya groddar.

Kristian Willner företagare och stadsfullmäktigeledamot (obunden/SFP) i Lovisa