Lösa trådar vävda i exemplarisk musik

Ett existentiellt drömspel har man valt att kalla Svenska Teaterns 150-årsjubileumspjäs Landet, lämpligen iscensatt till Finlands 100-årsjubileum. Intentionerna är goda men i första akten är föreställningen alltför lös i konturerna. Det tar sig efter paus.

Pjäsen är fiktiv men grundad på berättelser av fyrtiotvå finländska personer. De är insamlade av Svenska Teatern och Svenska litteratursällskapet 2015 och består av, som det sägs i programbladet, vardagliga, lyckliga, dramatiska, sorgliga och kärleksfulla historier som tangerar vårt lands historia. Också framtidsdrömmar spelar en betydelsefull roll.

Utifrån Christoffer Mellbergs manus har Maria Lundström regisserat ett, som hon kallar, existentiellt drömspel i en mångfald scenbilder. De lösa trådändarna är talrika i Landet men här finns också en röd tråd.

Den består av centralgestalten Arvid, spelad av Niklas Åkerfelt som vuxen och Patrick Henriksen som barn, båda rotade vid sitt hus, först i Finland, sedan i Australien och så tillbaka i Finland igen på Arvids ålders höst.

Huset, symbolen för hemmet, hemlandet, Landet, bildar stort blickfång på scenen. Det har dels formen av en rudimentär stomme under ständig uppbyggnad, dels är det redan uppfört som ett modellbygge som Arvid vägrar ta isär. Kring denna mastodontaktiga scendekoristiska manifestation utspelas sedan Arvids fantasier och drömmar.

Musik som drivmedel

Det vore intressant att veta under vilka födslovåndor den dramaturgiska helheten vuxit fram, vad som tagits med, vad som lämnats bort och av vilken orsak. Som jag uppfattar det är den största stötestenen att de valda berättelserna varken tenderar att vara så värst intressanta eller engagerande, åtminstone i första akten.

Barns fantasilekar, en spiritistisk seans, ett recept på lamm i australisk tappning, med mera, sätter knappast större känslor i svallning utan bildar mestadels fristående pusselbitar uppradade efter varandra utan mål och mening.

Men det tar sig, bland annat tack vare Robert Kocks utmärkta kompositioner som får allt mera utrymme i akt två. De framförs rakt av och med stort hjärta uppe på scenen i rock-, pop och jazztakt av Jori Hukkonen och Kari Hulkkonen på elgitarr och elbas samt Mamba Assefa på ståbas. Hellen Willberg medverkar tidvis också skickligt på dragspel.

Kontraster och sång

Samtidigt får publiken uppleva den ena scenografiska kontrastverkan snyggare än den andra då skådespelarnas mörka silhuetter avtecknar sig längs trappor och på avsatser i relief mot fondens snabbt uppflammande ljuseffekter i djupaste himmelsblått och rentvättat ljusgrått.

Det hade varit en miss att inte ge en förmåga som Dennis Nylund tillfälle att dansa, vilket de facto sker i form av bland annat Tuonelas svan till Carl Knifs expressiva koreografi. Också ensemblen som helhet deltar i allt högre grad i dansnummer ju närmare slutet vi kommer.

Simon Häger imponerar med en månglingvinistiskt monolog och uppe i en loge i rollen som gammal gumma med tendens att somna under teaterföreställningar. För föreställningens mest minnesvärda sångnummer svarar Stella Laine, Simon Häger och Anna Hultin. Det är i stunder som dessa Landet får det lyft och den flykt man gått och väntat på.

FAKTA

Landet

På Svenska Teatern.

Text: Christoffer Mellgren.

Regi: Maria Lundström.

Koreografi: Carl Knif.

Musik: Robert Kock.

Scenografi: Erik Salvesen.

Kostymdesign: Tiina Kaukanen.

Hår och mask: Pirjo Ristola.

Ljusdesign: Tom Kumlin.

Ljuddesign: Hanna Mikander.

Specialeffekter: Jonas Runeberg.

Musik: Robert Kock.

Musiker: Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen, Mamba Assefa.

På scenen: Max Forsman, Patrick Henriksen, Anna Hultin, Simon Häger, Stella Laine, Dennis Nylund, Cecilia Paul, Mitja Sirén, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt.

Premiär på Svenska teatern 23.9.

Speltid: ca 2 t 15 min inkl. paus.

Visas till 9.12.17.