Lokalhistoria när den är som bäst

En silverskatt, Mosa-Gusta och kungamördaren Anckarström är viktiga ingredienser i några gamla historier från Lappträsk. Esa Huttunen har samlat och dokumenterat hundratals lokala berättelser från förr.

– Jag har alltid varit intresserad av historia och jag har tyckt om att lyssna till gamla historier, speciellt om de hör ihop med platser jag själv besökt, säger Esa Huttunen där han sitter på räcket till bron som sägs gå över en gömd silverskatt.

Vi är i Lappträsk, på Silverbron, alldeles intill Lappträskets strand.

För ett knappt år sedan började Huttunen samla in gamla Lappträskberättelser, berättelser som är en del av det projekt som Lappträsk har fått EU-pengar för, att dokumentera kyrk- och spritsmugglarstigar, både med avseende på kulturhistoria och på motion. Stigarna ska märkas ut och användas som vandringsleder.

Redan ett kort samtal med Huttunen visar att det här är ett ämne han verkligen brinner för.

– Jag har dokumenterat historier kring ett hundratal olika platser i kommunen. Jag har djupintervjuat ett tjugotal personer och därtill har hundratals andra deltagit med detaljer och mindre berättelser.

Kyrksilvret

Silverskatten under bron härstammar från tiden för Stora ofreden, 1713-21, när ryska armén ockuperade Finland.

– Österbotten blev ju speciellt hårt åtgången men också här i Lappträsk flydde folk för sina liv, säger Huttunen. Man försökte samtidigt gömma undan det som var värdefullt och alltför tungt att bära med sig under flykten.

– Då säger historien att man samlade kyrksilvret och kanske också enskilda hemmans värdefulla tillhörighet och grävde ner allt här under bäcken. Många har letat, man har dykt ner och grävt, på olika ställen, men skatten är fortfarande försvunnen.

MÅNGA HISTORIER. Esa Huttunen har dokumenterat berättelser om över hundra platser i Lappträsk. Bild: Lotta Åberg

 

Själv funderar Huttunen på om det faktiskt fanns en bro just på det här stället också på 1700-talet. Landhöjningen har varit rätt så markant, kanske bron fanns betydligt högre upp på det som nu är torra land. På kartan heter stället i närheten ändå Silverbron.

– Bara genom att titta på grundkartan hittar man massor av namn som väcker frågor, säger Huttunen. Vad sägs till exempel om Hyväpaikka-backen eller om Skithusbacken som ligger mitt i skogen?

Hus i Labby

De flesta personer som Huttunen intervjuat bor i Lappträsk, men också andra, speciellt Lappträskättlingar som numera är bosatta i Sverige, har gärna delat med sig att sina minnen och sina dokument.

– Så har jag här en riktig raritet, visar Huttunen och plockar fram en tjock bunt med papper, text och både äldre och nyare fotografier.

– Det är Bror Lindh som har dokumenterat varje boningshus i Labby, vilka som har bott där och berättelser som hänger ihop med huset och dess invånare. Det här materialet är guld värt.

Främst är det förstås berättelser från en äldre tid som Huttunen vill rädda för eftervärlden.

– Men jag kan inte riktigt stå emot litet nyare berättelser heller, de är ofta så häftiga och om inte jag skriver ner dem så kanske de går förlorade.

Anckarström i Lappträsk

Mycket av det som Huttunen har låtit sig berättas har ett intresse för den allra närmaste regionen. Men det finns också historier som kan ändra på historieskrivningen, i Finland och i Sverige.

Sveriges kung Gustav III sköts av Jacob Johan Anckarström på en maskerad på Operan i mars 1792. Vid förhören efteråt visade det sig att Anckarström bara var en kugge i en större komplott mot kungen. Han utsågs ändå till syndabock och avrättades på Galgbacken utanför Skanstull i Stockholm. Först piskades han i tre dagar, därefter halshöggs han och steglades.

Men var det den riktiga Anckarström som dog på Galgbacken den 27 april 1792?

Många berättelser gör gällande att Anckarström i stället flydde till Finland, till Östnyland och Lappträsk.

– Man har här hittat möbler som tillhört Anckarström, säger Esa Huttunen. Ett brev från början av 1800-talet handlar om möbelaffären. Kanske någon vet om en del av Anckarströms möbler ännu finns i Rudom?

Tioliters kanistrar

Spritsmugglings- och kyrkstigarna har kunnat ritas in på Lappträskkartan.

– Spritstigarna syns inte mer i naturen, men jag har ändå kunnat lokalisera en hel del.

SKOGSSTIGAR. Kyrkstigar och spritsmugglarstigar går genom Lappträskskogarna. Bild: Lotta Åberg

Under förbudstiden, 1919-32, bevakades kusten speciellt strängt. Det var mindre risk att bli ertappad om man smugglade spriten till fots, till exempel genom Lappträsk mot Lahtis och mot Kouvola. Smugglarna rörde sig i beväpnade grupper.

– Ofta hade man spriten i tioliters kanistrar, berättar Huttunen. Riktigt starka karlar klarade av att bära fyra kanistrar, men de flesta nöjde sig med två. Risken att bli fast var minst om man gick till fots genom skogarna, till exempel till Lahtis.

Kyrkstigarna är i stället ofta hundratals år gamla och syns ofta ännu i naturen trots att det är länge sedan de användes till vardags.

– Skogarna var fulla av stigar förr, undervegetationen var mindre då och kyrkstigarna var ofta också marknadsleder.

– Från byarna kring Tessjö å gick man till kyrkan i Pyttis, en sträcka på mellan 30 och 40 kilometer. 1575 fick Lappträsk rätt att uppföra ett självständigt kapell, Sankt Matts, men stigarna användes också efter det.

Sankt Lars kapell

Det första kapellet i Lappträsk, Sankt Lars kapell, nämns så tidigt som 1414. Det finns olika teorier och tankar om var det första kapellet stod, och Huttunen har skapat sig en helt egen teori.

– Det finns de som vill placera kapellet i södra delen av Hösängsberget nära den nuvarande Porlomvägen och så finns det en forskare som anser att Sjökulla, med civiltjänstgöringscentralen, är mest sannolik. Men på 1400-talet var Sjökulla en ö.

FÖRSTA KAPELLET. Esa Huttunen visar var han tror att kommunens första kapell, Sankt Lars kapell, byggdes 1414. Bild: Lotta Åberg

– Själv har jag vid mina otaliga färder runt hela kommunen hittat den ideala platsen, intill den gamla kyrkvägen, där man behändigt kunde placera kapellbyggnaden i öst-västlig riktning. En byggnad på den platsen syntes lätt över hela byn, där en del av invånarna ännu var okristnade, hedningar.

Några grundligare efterforskningar, som att gräva efter en gammal grund, kan man inte göra utan markägarens tillstånd.

– Jag har flitigt sprungit och gått i skogarna här i Lappträsk och vid det här laget känner jag, om inte alla, så ändå en mängd landmärken, stenar och intressanta platser. När jag möter på något intressant vill jag gärna veta mer.

– Stenar är behändiga för de står där de står, från århundrade till århundrade. Berättelserna är många, till exempel om Pakusten i Lindkoski där man gömde sig när det var farliga tider, eller Saxbeckstenen. En lingonplockare kom inte hem till kvällen och när man hittade honom följande vår satt han lutad mot stenen, död. Därför fick stenen namn efter lingonplockaren.

Räddad för eftervärlden

I Lappträsk finns också Långbromossen, med Europas längsta kavelbro, 140 meter. Bron är en del av en kyrkstig. 1715 byggdes det fjärde och sista skiktet på bron som upptäcktes på nytt på 1990-talet, nu 30 centimeter under mossytan.

Historien om Mosa-Gustas Norrvik är en riktig bonden Paavo-historia. Hemmanet på 10 odlade hektar var helt självförsörjande och låg långt in i skogen, helt utan vägförbindelse, omgiven av mossar. 1885 flyttade Gustaf Johansson, då 51 år gammal, ut i en liten riskoja, han grävde diken för hand för att torka ut mossen. Frosten tog de första skördarna men Mosa-Gusta gav sig inte. Efter några år hade han ett blomstrande jordbruk och frun och barnen kunde flytta ut till Norrvik.

Lappträskhistorierna är många och materialet digert.

– Mitt uppdrag var att dokumentera historierna, säger Huttunen. Det kunde bli en bok. Åtminstone blir det en databas med karta där man kan läsa historierna, men också kommentera och komma med egna iakttagelser.

– Många är intresserade och själv är jag nöjd. Varje historia som är räddad för eftervärlden är värdefull.

Huttunen uppmanar alla att ta till vara berättelserna från förr.

– Alla jag träffar, oberoende av ålder, har samma erfarenhet. De ångrar att de inte lyssnat tillräckligt, inte lagt på minnet tillräckligt. Vi har alltid så bråttom. Skriv ner dina och andras minnen och berättelser innan det är för sent.