Livet är en fest, oh là là!

Gilles Lellouche underhåller på ett bröllop på ett slott utanför Paris.Bild: Filmikamari

Det blir stort fett franskt bröllop i veckans bröllopskomedi, som det svänger om rejält även om det inte är någon flabba högt-film.

Fyra bröllop och en begravning hette den, Mike Newells romantiska komedi, den bästa i sitt slag. I C'est la vie (Le sens de la fête) av Eric Toledano och Olivier Nakache, duon bakom landsplågan och kioskvältaren Intouchables, förekommer endast ett bröllop – men vilket bröllop då!

Poängen är att här ligger fokus på arrangörsstaben, ingalunda på de unga tu, nog för att Benjamin Lavernhes brudgum försöker sno huvudrollen med världshistoriens längsta – och tråkigaste – bröllopstal.

I filmens centrum har vi Jean-Pierre Bacris bröllopsfixare, en man som sett allting och nu funderar på att lägga av. Men först gäller det att iscensätta ett regelrätt sagobröllop i ett snofsigt 1600-talsslott.

Inramningen är det alltså inget fel på, men personkemin lämnar mycket att önska. Max högra hand, Adèle (nykomlingen Eye Haidara, något av en naturkraft), muckar bråk med allting och alla, inte minst med musikern och konstnärssjälen James (Gilles Lellouche) som hävdar att det här med underhållning är en "konst".

Inga asgarv

Knappast blir det bättre av att Max får på båten av sin älskarinna, hovmästaren Josiane (Suzanne Clément). Eller att hans egen svåger, servitören och före detta modersmålsläraren (samt paragrafryttaren) Julien (Vincent Macaigne), har ett förflutet med bruden.

Sa vi att elsystemet och med det kylskåpet pajar, varpå man plötsligt står där utan en huvudrätt. Plus att musikerna, som vid det laget redan försett sig, snart ligger raklånga i korridoren.

Men det här är sen också bara förspelet i en dramakomedi som är "fransk" ut i fingerspetsarna. Följaktligen vankas det mycket snack och ännu mera verkstad, komplett med ett karaktärsgalleri som sticker ut trots att skådespelarna i sig – eventuellt med undantag för ärrade veteranen Jean-Pierre Bacri och stilikonen Gilles Lellouche – känns uppfriskande oskrivna.

Tänker på Jean-Paul Rouves bröllopsfotograf som av allt att döma är mera intresserad av buffén än av att knäppa bilder, på inhoppade servitören Samy (Alban Ivanov) som är övertygad om att "bass" är ett instrument, till skillnad från en firre.

Hur kul som helst, låt sen vara att det inte nödvändigtvis är fråga om en skratta högt-film.

Herrskap och tjänstefolk

Nej, precis som i Intouchables (med Francois Cluzet och Omar Sy som olika barn leker bäst) går Eric Toledano och Olivier Nackache in för en mera subtil humor med allt vad det innebär av karaktärer som är rotade i den omgivande verkligheten.

Så talar vi om en i sanningens namn multikulturell ensemble, om ett berättarperspektiv som omfattar såväl "upstairs" som "downstairs". Samt ett dramatiskt myller av det slag som för tankarna till en Robert Altman, företrädesvis Oh, vilket bröllop!

Och även om kärleken till slut segrar är C'est la vie i första hand en lovsång till arbetets hjältar, rättare sagt till kollektivet, lagarbetet.

Pricken över i:et är det tjusiga, läckert jazziga soundtracket signerat Avishai Cohen, som här bjuder in även mera exotiska nyanser.

Det svänger som bara den, liksom filmen som helhet. Skål!

FAKTA

C’est la vie

DRAMA/KOMEDI

****

Regi och manus: Eric Toledano & Olivier Nakache. Foto: David Chizallet. I rollerna: Jean-Pierre Bacri, Jean-Paul Rouve, Eye Haidara, Gilles Lellouche.