Livet 1:10 000

Jag föredrar storskaliga kartor: Sydpolen, Klippiga bergen, Grönland, Tibet – dagdrömmar om pingviner, grizzlybjörnar, slädfärder, eskimåer, Himalaya.

Mitt liv stod stilla. Jag kände att jag var nära att börja skicka in korsord, sitta och vänta på pris med hårtorvor växande ur öronen. Jag är rädd för att man inte märker det själv – att man står och puttrar på tomgång, medan öronen gror igen, alla drömmar om samurajlivet döda. Jag kommer inte ihåg hur jag tänkte, men det kan ha varit något åt det hållet då jag anmälde mig till en orienteringskurs. Jag har alltid hatat orientering. Jag har en vän – en man i sina bästa år – som lägger pussel, helt tillfreds med sin tillvaro.

Jag satt vid min dator och tittade på orienteringsklipp: franska orienterare som rörde sig som vargar i terrängen, rusade tjutande som indianer genom skogarna. Jag betraktade symmetrin i pannlampornas ljusfält på natten, orienterare som rörde sig snabbt i mörkret över sumpmarker – jag såg mig själv dundrande fram längs snabba stigar över klippor i topplätta orienteringsskor, på fjädrande stigar i de djupa skogarna. Sedan såg jag mig sugas ner i sumpmarken.

Lysrören hummade, kartor delades ut. Jag tittade på min kompass – nålen pekade rakt ut genom fönstret: mot någon förort i Kotka. Jag tänkte på min vän, Andrei Kettunen, överlägsen orienterare med gungande skägg, rattande sin Citroen 2CV på instinkt genom gränderna i Warszawa, sladdade genom slottsparker i Prag, över alperna, körde oss rakt in i hjärtat av Balkan – utan karta.

Jag studerade orienteringskartorna, ingen romantik där – man kunde se diken och medelstora stenbumlingar, kartor som gör hela livet småskaligt som om det handlade om att ta sig över en översvämmad åker och passera skithuset till höger över en liten torvmosse fram till kontrollen som ligger nedgrävd under en stubbe. Nej, nej odlingsmarker och gårdar får inte beträdas! sa kursledaren, en dam i vinddräkt, rödbrusig som en bärplockare. Hon såg inte alls fransk ut – ett finskt ansikte som Runeberg skulle ha älskat, självklart som ett barrträd med en hackspett knackande i toppen. Hon var antagligen vinterbadare, simmade i vaken med tandborste och munnen full med tandkräm.

Jag föredrar storskaliga kartor: Sydpolen, Klippiga bergen, Grönland, Tibet – dagdrömmar om pingviner, grizzlybjörnar, slädfärder, eskimåer, Himalaya. Kartor med en mera poetisk överblick över oceaner och kontinenter – inga leråkrar imärkta.

Jag tittade på mina kurskamrater: lantmätare, ingenjörssjälar med nytvättade bilar, inga gungande skägg i klassen. De verkade inte bekymrade över krisen som hängde över oss alla: tomgången, koblicken. Temperaturen steg i mig – jag är en känslig människa. Jag försökte komma ihåg varför jag var där, men det var mörkt i mitt sinne. Jag såg bara utedass med flugor surrande över dynghögen, kursledaren som viftade med kompassen.

Jag gick på toaletten – antydde att jag strax skulle komma tillbaka – fortsatte kallsvettig rakt ut på parkeringen. Vid landsvägen såg jag slöa kor på en lerig åker, kanske skulle jag krypa under elstängslet, idissla, eller kanske skulle jag köpa ett pussel som min vän. Vad som helst utom orientering.

Bosse Hellsten