Linda tog steget och blev företagare

Fotograf, rammakare, hantverkare. Linda Varoma i Lovisa är tusenkonstnären som övergått från att jobba med kortare projekt och tidsbundna jobb till att bli sin egen.

Inne på den rätt så idylliska gården till ett av stenhusen i centrum av Lovisa ligger Wärkstan, lämpligt inrymt i en lokal som tidigare hyst snickeri, bilverkstad och kanske någon gång en lagård. Nu hyr fotografen och konstnären Linda Varoma lokalen.

På de omkring fyrtio kvadratmetrarna ryms fotostudio, ramverkstad, galleri och butik.

– Allt håller ännu på att hitta sin plats, säger Varoma, som grundade sitt företag i oktober i fjol.

Hon är fotograf och konstnär och har tidigare jobbat på frilansbasis med kortare uppdrag. Nu har det förändrats, men det betyder inte att arbetstiderna gjort det.

– Det här är inget nio till fem-jobb, jag jobbar när det behövs och finns jobb.

Varoma har redan tidigare funderat på att öppna en egen fotostudio, men familjen med maken Lasse och barnen Inari, i dag 5 år, och Okko, 2, har tagit det mesta av hennes tid.

– Nu har vi utlokaliserat dagvården av barnen så att jag kan jobba mera. Det går inte att jobba när barnen leker bredvid, konstaterar hon.

I höstas gjorde hon alltså slag i saken och hyrde den lediga lokalen, sökte och fick startbidrag för sitt företag. En del av verkstaden är inredd till studio och meningen är att satsa mera än tidigare på fotograferande.

VERKSTAD. Verkstaden Wärkstan ligger i en gårdsbyggnad alldeles i centrum av Lovisa. Linda Varom grundade sitt första egna företag i oktober i fjol. Bild: Kristoffer Åberg

Ramverkstad

Längs ena väggen hänger träribbor och lister. Det är råmaterialet till Linda Varomas ramproduktion, hennes nyaste nisch.

– Beslutet att börja tillverka ramar har liksom mognat. Jag har alltid tyckt om att peta med händerna och nu har jag både maskiner och plats. Få se om det finns behov av en rammakare i Lovisa. Åtminstone finns det ingen annan som gör ramar här, säger hon.

För att tillverka ramar behövs en maskin som skär till vinkeln på ramarna och en annan som nitar ihop de två bitarna. Den köpte Varoma begagnade av en konstnär som gjort sina egna ramar.

Hon plockar ner en trälist från ställningen vid ena väggen och måttar in den i sågen, eller skäraren. När hon trampar ner den stora pedalen på maskinen, som är helt manuell, skärs listen av på precis rätt ställe. Sedan nitar hon ihop hörnen på följande maskin. Också den fungerar med fotkraft.

– Jag gick några kurser i att göra ramar 2012. Jag tyckte det var intressant och tänkte att jag kan ha nytta av att kunna göra mina egna ramar för utställningar, säger hon.

Jag tänkte att jag kan ha nytta av att kunna göra mina egna ramar för utställningar.

Ytan är viktigast

Det var ändå i Skottland, där hela familjen tillbringade ett drygt år medan Linda Varoma studerade, som hon fann sin förebild inom yrkeskåren.

– I Skottland anlitade jag en rammakare som gjorde både ramarna och ytan helt själv. Jag gjorde ett konstverk som ramen var en del av och den rammakaren kunde göra ramen exakt samma färg som en del av bilden. Då bestämde jag att det är så jag ska jobba.

Ribborna och listerna längs väggen är alla av obehandlat trä, ytbehandlingen av ramarna gör Varoma enligt önskemål. På arbetsbordet, som än så länge är lite skevt i väntan på att bultas fast vid de stadiga bordsbenen, står burkar med färger, oljor och krämer.

– Att göra själva ramen går ganska snabbt, det är ytbehandlingen som tar tid. Men då får man också exakt en sådan ram man vill ha.

En glasskärare hör till utrustningen i Linda Varomas verkstad.

– Jag måste först bli vän med glasskäraren, och det är jag ännu inte, säger hon med ett småleende.

STANSA. Hörnen stansas ihop, likaså med fotkraft. Bild: Kristoffer Åberg

Ställer ut

Under årens lopp har Linda Varoma haft flera utställningar med sin fotokonst. Hon har också jobbat som frilansfotograf, bland annat på Kymen Sanomat där hon fortfarande hoppar in vid behov.

Den senaste egna fotoutställningen var i Lahtis 2017.

Linda Varoma höll länge fast vid film då hon fotograferade.

– I Skottland ändrades mitt tankesätt och då passade inte filmen mera.

Hon åkte ut till de historiska slagfälten, utan att planera fotograferingen på förhand.

– Jag märkte att det var de bilder jag inte tog som jag borde ha tagit. Tidigare hade jag planerat noga, och valt vilka rutor jag skulle ta eftersom utrymmet på film är begränsat. Att fota digitalt lämpade sig bättre för att fånga känslan i slagfälten.

Det utesluter inte att hon någon gång går tillbaka till film igen.

– Jag har funderat på att leda en kurs i att framkalla film.

Tidigare hade jag planerat noga, och valt vilka rutor jag skulle ta eftersom utrymmet på film är begränsat.

Något nytt eget konstprojekt har hon just nu inte på gång, men tanken på vad som kommer härnäst finns. Tidigare har hon varit betraktaren som fotograferat det hon sett genom kameran.

– Nu har jag vänt kameran mot mig själv så att jag fotograferar de som ligger mig närmast.

Tusenkonstnär

Mitt på golvet, ovanpå en gammal smörjgrop som stod till tjänst då en bilverkstad fanns i lokalen, står ett bord belamrat med granna kuddar och andra hantverk.

– Min hobby är att sy.

FAKTA

Linda Varoma

Född: 1985 i Helsingfors.

Bor: I Lovisa

Jobb: företagare, fotograf, rammakare och konstnär.

Familj: Maken Lasse och barnen Inari och Okko.

Materialet i de granna kuddarna är bärsjalar för småbarn.

– Det är ett bra material som är gjort för att hålla. Jag bar själv mina barn i bärsjal, och köper gamla sjalar på nätet som jag sedan syr kuddar av.

Ska man vara företagare i kulturbranschen får man gärna vara något av en tusenkonstnär. Det gäller att ha många strängar på sin lyra. Det har Linda Varoma.

Just nu håller hon på att fixa företagets hemsida, men mest satsar hon på att finnas på Facebook.

– Man måste vara aktiv på social medier om man vill att folk ska veta om att man finns, säger hon.

Och det är ju en förutsättning för att ett företag ska gå runt.