Lika lurvigt som ojämnt

Storfot i skogen. Adam upptäcker att hans försvunne farsa är självaste legenden Bigfoot.Bild: Filmikamari

Lite fantasilöst och platt är problemet med animationen Bigfoot junior.

ANIMATION/BARN

Bigfoot junior

**

Regi: Ben Stassen & Jeremy Degruson. Manus: Bob Barlen & Cal Brunker. På finska och svenska.

Det är länge sedan den amerikanska drömfabriken och japanska kusinen Hayao Miyazaki hade "ensamrätt" på animationspjäser. I takt med utvecklingen av den nya sköna datoranimationen har även europeiska filmmakare fått upp ångan.

En av de flitigare är belgaren Ben Stassen, mannen bakom filmer som Sammys äventyr och Robinson Crusoe. I Bigfoot junior (The Son of Bigfoot) tar han sig an legenden om den lurviga vildmarksjätten, i en historia om hårfagra fadersfigurer och andra rackare.

Adam är tonåringen som förlorade sin far i unga år. Inte blir det bättre av att killen mobbas i skolan eller att håret och fötterna växer så det knakar.

Växtvärk, jovars, om än av det mera ovanliga slaget. För plötsligt en dag kommer Adam underfund med att hans pappa inte alls är död. Nej, han lever och håller till i ett naturreservat omgiven av djur som i likhet med honom bär päls. Poängen är att också hårindustrin är ute efter farsgubben (och hans DNA), därav denna kurragömmalek.

Platt storfot

Tekniskt sett är det väl inget fel på Bigfoot junior. Det är snyggt och snärtigt berättat, tempo och temperatur finns det gott om.

Fast lite störs man av det fotorealistiska bildspråket, en estetik som inte alltid inbjuder till fantasins flykt. Och där vildmarken och dess invånare karakteriseras av en viss personlighet kan man inte säga detsamma om de tvåbenta karaktärerna som är och förblir något platta.

Det innebär att filmen i termer av hjärta och känsla inte hittar ända hem, varpå man som tittare får lov att hoppa på actiontåget. Tråkigt är det väl inte, men snudd på opersonligt, anonymt.

Krister Uggeldahl