Leve den manliga vänskapen!

Bild: Kristoffer Åberg

Visst, män får sitta i omklädningsrum och tjabba med varandra. De får ta en öl och bete sig som arslen. Men de får inte ha riktiga vänner, inte visa innerlighet och ömhet mot varandra.

Vid frukostbordet frågar jag tonårssonen vad jag borde skriva om, vad som är viktigt och behöver lyftas fram. "Skriv om det enorma sociala problemet att män inte får ha vänner" svarar han. Och det är på sitt sätt ett lite roligt sammanträffande eftersom jag för bara ett par veckor sedan höll en föreläsning om manlighetens historia och tog upp just det här problemet. Visst, män får sitta i omklädningsrum och tjabba med varandra. De får ta en öl och bete sig som arslen. Men de får inte ha riktiga vänner, inte visa innerlighet och ömhet mot varandra.

I den, förvisso relativa, jämställdhet som vi lever i nu för tiden har det liksom blivit ett vakuum där män socialt är förlorarna. Går vi tillbaka i historien har män och kvinnor i betydligt högre utsträckning levt sina liv skilda från varandra. Så är det ju fortfarande i många kulturer, att pojkar och flickor så snart de börjar bli män och kvinnor slussas in i könsspecifika uppgifter utan större kontakt med det andra könet. Det fanns gott om utrymme, både vad gäller tid och rum, för män att få umgås med varandra.

I antikens Grekland var männen till exempel ofta närmare trettioårsåldern innan de gifte sig, eftersom de först skulle få en utbildning och sporta – bli riktiga män – utan inblandning av kvinnfolk. Skolor och träningsplaner, och senare åkrar och industrier, har varit platser där män socialiserade varandra och knöt det innerliga kamratskapets band. I sin mest extrema form kunde det vara ett krig. På min föreläsning visar jag en bild på en nedbruten soldat, klamrad till annans famn. En omfamning mellan två vänner, sammanetsade av krigets ohygglighet.

Och jag visar andra bilder från fotografiets barndom, på män som håller om varandra, män som flinande sitter i varandras knä, män som går armkrok och som lutar huvudet mot varandra inför kameran. Män som fotograferades i en tid när de kunde visa innerlighet och ömhet mot varandra på ett sätt som skulle ha fått folk att skrika homo i dag.

Det finns jättemånga problem med de tider då bara män har haft tillträde till platser såsom skolor och offentliga miljöer och jag förespråkar på intet vis att vi ska gå tillbaka dit. Men allteftersom kvinnor har fått tillträde till de manliga miljöerna har män förlorat de särskilda band som skapades dem emellan, som gjorde deras upplevelser speciella. Den innerlighet och ömhet, det äkta kamratskapet, som kunde utvecklas där har gått förlorat. Och vad har kommit i stället? Ingenting.

För medan flickor och kvinnor bröt sig in på männens arenor, sammanflätade av en föreställd kvinnlig gemenskap grusades männens. Kvinnor får hålla hand, kramas, säga att de älskar varandra, vara superbästisar och gå på toaletten ihop, medan män numer måste slå varandra på axeln som uttryck för lycka över att ses.

I dag är det vändagen. Jag hoppas att pojkar och män inte bara får rosor och kärlek av kvinnor, utan också av varandra. Att vänner kan få visa varandra hur betydelsefulla de är. Jag tror att vi får en hälsosammare manlighet då.

Charlotte Cederbom genusbloggare och doktor i historia

Mer läsning