Lättviktare till heavykomedi

Samuli Jaskio, Chike Ohanwe, Max Ovaska och Johannes Holopainen är rockbandet som får chansen att komma bort från hålan de bor i för att spela på de stora scenerna.Bild: Harri Räty

Den finska hårdrockskomedin om bandet Impaled Rectum är ingen ny Spinal Tap utan bullrig buskis där skratten låter vänta på sig.

En hevi resa

**

Regi: Jukka Vidgren & Juuso Laatio. Manus: Vidgren, Laatio, Aleksi Puranen, Jari Olavi Rantala. Foto: Harri Räty. I rollerna: Johannes Holopainen, Minka Kuustonen, Max Ovaska.

Hårdrockarna är ett i bästa fall roligt släkte som minsann gjort sig förtjänta av gliringar. Fråga bara Rob Reiner vars hårdrockssatir This Is Spinal Tap (1984) är och förblir en av filmhistoriens dråpligaste filmer.

Ett annat exempel har vi i Sacha Gervasis dokumentär Anvil: The Story of Anvil (2008) där det ofrivilligt komiska firar segrar som heter duga.

Därifrån är steget inte långt till (okej, egentligen befinner vi oss på ljusårs avstånd) Jukka Vidgrens och Juuso Lantios En hevi resa (Hevi reissu) där färden går till bonnvischan i norra Österbotten.

Här är det inte lätt att vara hårdrockare, inte med moppepojkar som i tid och otid drar till med glåpord som i regel börjar med bokstaven "h". Alldeles som om Turo (Johannes Holopainen, bekant från nya Okänd soldat) och hans bandkompisar i Impaled Rectum – trummisen Antti Heikkinen, basisten Max Ovaska och gitarristen Samuli Jaskio – skulle bry sig.

Musiken kommer först, har den alltid gjort. Och nu börjar det äntligen röra på sig. Efter tolv år i träningslokalen – i anslutning till det lokala slakteriet – lutar det nu mot en spelning på en hårdrocksfestival i Norge!

Rockar fett

Däremellan gäller det förvisso att få vardagen att gå ihop, att torka rumpor på äldreboendet och i egenskap av bibliotekarie (Ovaska) se till att Robinfansen spatserar hem med uruguayansk grindcore i stället. För Turos del gäller det därtill att bräda kärleksrivalen och smörsångaren Ville Tiihonen som även han spänt blicken i Minka Kuustonens blomstertjej.

Vackert så, men komiskt sett bär En hevi resa inte särskilt långt. Där Rob Reiner i Spinal Tap prenumererade på det sylvasst satiriska är den finländska upplagan betydligt bredare och bullrigare, mera buskis.

Och ibland fungerar det faktiskt, som när man krockar med renar och brottas med mårdar, som när man låter sig fotograferas av plåtpolisen (det blir billigare än i en fotostudio).

Men för det mesta låter skratten vänta på sig, kanske för att regissörsduon Vidgren & Laatio har en tendens att sparka in öppna dörrar, detta på bekostnad av det genuint kvicka och fyndiga.

Musiken är det däremot inget fel på, den är gjord utan glimten i ögat, med gasen i botten.

Krister Uggeldahl