Landsförrädare

Jag undrar vad som ska få dessa arga män att sluta marschera, att sluta hata. Vad har fått dem att börja?

Jag tänkte inte på att det var precis ett år sedan terrorattentatet i Åbo när jag den lördagen gick på stan. Men jag kom inte längre än några meter från butiksdörren när jag stoppades av polisen. Jag kunde inte gå hem för att nazisterna precis påbörjat sin marsch genom Åbo. Jag bara stod där och stirrade på de cirka 300 männen (de var nästan uteslutande män) som argt marscherade fram. De ropade något jag inte förstod, men hela luften fylldes av hat.

Jag blev rädd. Inte för att de verkade vilja just mig något ont, men för att de såg så hatiska ut. En kvinna bredvid mig ropade "Inga nazister i Åbo" gång på gång. En av de marscherande männen vände sig mot vårt håll, tittade på oss båda, hånskrattade och ropade "landsförrädare" åt oss på finska. Sen var tåget redan borta.

Bara några hundra meter bort hölls samtidigt en motdemonstration mot nazisterna, som samlade kring 1 000 personer. Jag gick hem under tystnad och funderade på hur olika staden kändes bara några kvarter bort från nazisterna.

Men det som jag ännu funderar på några veckor senare är varför mannen som ropade landsförrädare åt mig och kvinnan valde just det ordet. Jag har försökt förstå hur han tänker. Han visste absolut inget om oss, om kvinnan som ropade kunde han högst dra den slutsatsen att hon inte ville att han och hans ideologi skulle marschera i Åbo. Men landsförrädare? Ordet känns så främmande. Jag och hon som stod där och ofrivilligt tittade på nazisternas marscherande genom Åbo såg i en av nazisternas ögon ut som landsförrädare. Eller så ville han bara slänga ur sig något skällsord och så råkade det vara landsförrädare. Men att ens ha ett sådant ord i sin vokabulär. Och vad betyder det? Vad hade vi två, för honom okända, unga kvinnor gjort för att bli kallade landsförrädare?

Jag kommer aldrig få veta varför mannen kallade mig landsförrädare. Men jag kommer minnas väldigt länge hur det kändes när han tittade mig i ögonen och med ett skrämmande hånleende ropade. Han såg inte mig som en medmänniska, en som bor i samma stad. Och jag hade nog också svårt att se honom som en medmänniska.

Elina Pirjatanniemi, professor i folkrätt sa det bra. Det finns en gräns, den går här, nazisterna ska inte gå på våra gator. Det var skönt att någon sa ifrån, sa att det inte är okej. Samtidigt var det viktigt för mig att jag ställdes ansikte mot ansikte med hatet och insåg att hatet aldrig är rationellt. Hatet hatar allt som inte är hat. Kanske jag var landsförrädare bara av den orsaken att jag inte gick med i deras led, att jag inte hatade.

Jag undrar vad som ska få dessa arga män att sluta marschera, att sluta hata. Vad har fått dem att börja? Vet någon av oss som inte hatar vad dessa män egentligen tänker? Kan vi förstå, har vi försökt förstå? Ska vi försöka förstå? Jag skulle vilja höra mannens historia, veta var hans resa började. Vad som förde honom ut på Åbos gator. Var gick det fel, vad tog oss hit? Är det någon här som vet det?

Ida-Maria Sola studerar psykologi vid Åbo Akademi