Lagspel i jultider

Den goda julen blir verklighet först då vi lyckas befria varandra från kraven på att prestera.

För en vecka sedan deltog jag och min fru i en välgörenhetskonsert i Sibbo kyrka. Redan vid ytterdörren blev vi och de andra åhörarna vänligt välkomnade, och framme i kyrkan var den tillfälliga scenen smyckad med smakfulla blomsterarrangemang, medan väggarna var draperade med mjuka tyger.

Allting gav en tydlig signal om att konserten var omsorgsfullt planerad och förberedd av människor som hade gjort sitt bästa för att de yttre ramarna skulle vara så tilltalande som möjligt. När sång- och musikprogrammet inleddes var vi som satt i de välfyllda bänkarna lika väl stämda som stråkarna och blåsinstrumenten i orkestern. Vi var förväntansfulla, och beredda att med öppet sinne ta in alla de syn- och hörselintryck som kvällen skulle bjuda på.

Konserten bjöd på många kända julsånger. Ändå kändes det inte bara som en rad upprepningar, eftersom sångerna var arrangerade för just denna kväll. Musikerna och sångarna bjöd på sig själva, och gjorde sina egna tolkningar, där deras gåvor och färdigheter kom till sin rätt.

Jag tror att den här konsertupplevelsen visar på vad det är som skapar trivsel också i våra hem. Ett hus eller en lägenhet blir ett hem genom de människor som bor där. Det sätt på vilket de förhåller sig till sitt hem, till varandra och till besökare präglar atmosfären. Det här gäller helt oberoende av om det är en eller flera som bor i hemmet: stoltheten över det som är mitt eller vårt behöver inte utesluta en generös beredskap att visa gästfrihet och dela hemmet med andra, såväl vänner som främlingar.

En viktig ingrediens i det vi brukar kalla julstämning är samarbetet. Om det bara är några få som skall prestera, medan de andras roll enbart är att avnjuta och berömma med lämpliga översvallande ord, saknas ömsesidigheten. Om man däremot är flera i familjen som ger av sin tid för att tillsammans förbereda julfirandet genom att städa, pynta och baka blir helgdagarna inte en uppvisning i kokkonst eller i beredskap till gränslösa uppoffringar, utan ett samspel. Alla kan då dela på tillfredsställelsen över det som lyckats bra, men alla kan också lekfullt skoja med varandra om det som inte riktigt blivit som man tänkt sig.

Jag tror det är viktigt att vi inte låter gästfriheten urarta till ett slags tävling där man vill visa upp en polerad yta och försöker överträffa varandra i fråga om mängden eller kvaliteten på det som bjuds. Den goda julen blir verklighet först då vi lyckas befria varandra från kraven på att prestera, och i stället känner att det räcker att helt enkelt vara tillsammans och njuta av frukterna av de gemensamma ansträngningarna. En sådan kravlös gemenskap är en dyrbar nåd, som speglar julens budskap.

Andelen människor som lever i enpersonshushåll har ökat markant i vårt land. Julens karaktär av gemenskapsfest ställer oss därför inför en viktig utmaning. Hur kan vi i vår släkt, i vårt grannskap, i våra föreningar och församlingar motverka att människor, som inte själva önskar det, blir tvungna att fira julen på egen hand? Om julen är ett lagspel bör vi försöka undvika att några blir sittande på avbytarbänken hela matchen.

Björn Vikström är biskop i Borgå stift.