Laddad träff med den sista machon

Aki-Pekka Sinikoski fokuserar på den finländska mannen i fotoutställningen Last Machos på Kaplansgården. I sina bilder utforskar han den manliga identiteten som den manifesteras i efterkrigsgenerationen.

Det handlar om män, och inte vilka män som helst i galleri Gamla Kaplansgården. Det är efterkrigsgenerationens män, sextioplussarna, som Borgåbördiga fotografen Aki-Pekka Sinikoski dokumenterat i utställningen Last Machos. Det är en rörande, hjärteknipande, humorglimtande, stentuff samling finländska män som Sinikoski fotograferat i deras egna miljöer.

En barbröstad tuffing kikar ut genom fönstret på en pytteliten husvagn, parkerad i en stor snödriva. En annan tosimies står bland ståtliga björkar, gråskäggig, med vita spår av t-tröjan på den seniga överkroppen, med yxan i handen och USA-märkt keps på skulten. En tredje plirar glatt fram – med ansiktet format till ett stort skrynkelverk – från sin plats bland utblommade, vitluddiga rallarrosor.

Vemodig klang

Sedan finns det han som sitter sorgset hemma vid köksbordet med ett stort mjukisdjur på stolen intill. På väggen bakom hänger bröllopsfotografiet; då han var ung och glad och frun ännu levde. Sorgen sitter som gäst på de tomma stolarna. Ensamheten finns med i många av bilderna på de där utåt tuffa karlarna; de som klättrar upp på tak och trotsar nyopererade höfter, som för att leva upp till minnet av fäderna som drog ut i krig för att rädda fosterlandet.

Sorgen sitter som gäst på de tomma stolarna.

"Ska jag nu vara helt ärlig, så börjar nog den här festen så småningom vara över för min del" står det i ett av citaten som Aki-Pekka Sinikoski hängt upp bland fotografierna. Det rimmar med saknaden, vemodet, det sorgmodiga skimmer som lägger sig över många av bilderna: Här finns inga drömmar om framtiden längre. De har smulats sönder som fröskalen i undulaternas bur, medan den unga, livskraftiga mannen man en gång var är fångad i en svikande kropp (ibland också knopp), inte sällan med en rejäl ölmage som strävar neråt, mot marken.

Ärlig humor

Männen i Aki-Pekka Sinikoskis bilder formar en samling berättelser där livets skörhet och skönhet träder fram i en sällsam lyster. Storyn är vacker, stundtals brutalt ärlig i sin stilla melankoli. Mervärde ger den lågmälda, underfundiga humorn som löper genom den finländska mannens – den sista machons – vardagsvärld så som fotografen dokumenterat den.

FAKTA

Last Machos

Aki-Pekka Sinikoskis fotoutställning på Galleri Gamla Kaplansgården.

Bildserien presenterar den finländska efterkrigstida generationens män och är del två av en trilogi om Finland och finländskhet.

Den första delen Finnish Teens kom 2011, den tredje och sista delen publiceras år 2017 då Finland fyller hundra. Planen är att samla trilogin i en fotobok.

Utställningen Last Machos pågår till och med den 27 november.

I flera års tid har Sinikoski rest Finland runt för att ringa in olika perspektiv på manlig identitet. Ibland har fotografierna kommit till spontant, ibland har motivet riggats med rekvisita, till exempel som i bilden på gubben med bar överkropp som har en vissnande blomsterhjälm – ett pansar mot omvärlden – över huvudet. Bedårande är också den åldrande stålmannen som sysslar med styrkelyft; tuff men ensam bland skivstång och tyngder.

– Jag har märkt att verkligheten ofta är mycket mer absurd än vad man kunde föreställa sig. Skulle någon skriva in mina bilder som miljöer i ett filmmanus så skulle de inte kännas trovärdiga.

Jag har märkt att verkligheten ofta är mycket mer absurd än vad man kunde föreställa sig.

Tidsbilder

Aki-Pekka Sinikoski beskriver fotografierna som tidsbilder, öppna för tolkning. Betraktaren kan hitta beröringspunkter till sitt eget liv, känna igen grannfabrodern eller skogshuggaren som bodde nära mormor eller ens egen far.

– Jag gillar när historien börjar växa. När bilden inte längre föreställer Juho eller Lars eller Erkki utan blir någonting mera allmänt, säger Sinikoski.

Vissa av bilderna har han knäppt på bara några minuter – efter att ha stannat en man som ser intressant ut på gatan – medan andra bilder har krävt flera dagar av arbete. De gånger han haft bilden av en man som representerar en viss manstyp för ögonen har det tagit tid.

Jag gillar när historien börjar växa.

Har du upptäckt något nytt om den finländska mannen?

– Jag tycker att han är överraskande mjuk och öppenhjärtig, pratglad rentav då det är någon annan än grannen eller barnen som får veta om ens sorger och bekymmer. Tyvärr så har jag också fått bekräftat att vårt samhälle har en stark relation till alkohol.

Gemensamt för männen Sinikoski mött är att de segar på, stretar vidare i livet trots att bilden i spegeln visar en gammal man som är svår att känna igen och identifiera sig med. Ändå ligger hoppet på lut, en önskan om att få fortsätta vara en stark och tuff man så länge som det bara är möjligt.

Fotografierna som ingår i Last Machos-serien är tagna åren 2012–2016. Gamla Kaplansgården är den första platsen där bilderna ställs ut.