Läckra vispraliner i gott sällskap

SKRATT, VEMOD OCH KAMPSÅNG. Petter Näse (fr.v), Jack Vreeswijk och Fredrik Furu infriade sina löften och bjöd på en varm konsert i Topeliussalen i fredags. Bild: Åsa Nyman

Kärlek, värme och humor, utlovade artisterna inför sin konsert, och på fredagskvällen infriade Fredrik Furu och Jack Vreeswijk sitt löfte med råge.

Musik

Vreeswijk sjunger Vreewvijk, Furu sjunger Furu

Fredrik Furu, sång och munspel, Jack Vreeswijk, sång, gitarr, Petter Näse, gitarr, stämsång.

Sånger av Fredrik Furu, Evert Taube, Cornelis Vreeswijk, Jack Vreeswijk.

Topeliussalen, Nickby. fredag 11.3 kl. 19

En mer än två timmar lång kavalkad av vackra, vemodiga, roliga och arga visor och poplåtar lämnade en varm känsla åtminstone hos recensenten. Mellan sångerna bjöds publiken på finurliga funderingar och intressant info om sångerna och deras tillkomst.

Jack Vreeswijk och Fredrik Furu känns kanske som en oväntad kombination, men den fungerar.

Konserten var uppdelad i två delar, men Furu på scen i första halvlek medan andra delen var Vreeswijks. Kvällen var en snyggt uppbyggd helhet som kulminerade i en handfull gemensamma sånger och ett par populära extranummer.

Gitarrslingor

Konsertens ryggrad var skicklige gitarristen Petter Näse som ackompanjerade alla låtar och vävde melodislingor i arrangemang som satt snyggt tillsammans med Vreeswijks varma mörka röst och Furus lite ljusare och raspiga stämma. Furus blues-munspel gav en extra krydda.

Fredrik Furu sjöng sina egna poplåtar i akustisk version. Det var till övervägande del sånger om hjärta och smärta, men med ett personligt grepp som kändes tilltalande och nära.

Furus och Näses långvariga samarbete märktes tydligt på scen, och gjorde helheten extra attraktiv. Mina associationer gick till både Bill Öhrström och Ulf Lundell, och Furu stod sig väl i den konkurrensen.

Nytappning

För den som vuxit upp med Cornelis visor kändes det spännande att i mellansnacket höra hur några av sångerna kommit till.

I vissa sånger lät Jack Vreeswijk förvillande lik "en gammal släkting" som han ibland kallade sin avlidne far, men däremellan var hans sångröst bara hans egen. Han kallar sig själv en "visknutte" men trakterar sin gitarr bra mycket bättre än många andra vissångare jag hört.

En egen låt och Taube-visan Sjuttonde balladen samt en Kris Kristofferson-låt med Cornelis text blev det. Resten var pappa Vreeswijks låtar, men på sonens vis, lätta att känna igen men med nya accenter, vilket gjorde helheten intressant.

Fräscha favoriter

Till mina favoriter hörde Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind, Vaggvisa som Cornelis skrev till sin nyfödde son Jack och kärleksvisan Ann-Katarin som Jacks pappa skrev åt hans mamma, men som många andra kvinnor känt sig träffade av. Jag och Bosse Lidén och Ungkarlsblues roade och Fredrik Furus låt Dagar och nätter blev en snygg duett.

Encore-numren var inte helt oväntade; Jag hade en gång en båt och I natt jag drömde som hela publiken kunde sjunga med i.

Topeliussalen är inte idealisk för en intim viskonsert, men med bra ljudmixning, lagom dämpat ljus och med artisterna placerade allra längst fram på scenen minskade avståndet till publiken.

Mer läsning