Kyrkan mitt i byn

De Emsalöbor som hade gått till sitt kapell för en sommargudstjänst fann plötsligt den gamla före detta skogsarbetarstugan neråt Varlax ganska fullsatt och lite extra smyckad.

Utan särskild förvarning var gudstjänsten också ett bröllop. På första bänken satt ett brudpar och mitt i gudstjänsten förrättades en vigsel.

Utan det där vanliga utanverket med bröllopsmarsch, brudnäbbar och bestmän var ceremonin tankeväckande enkel – över på några minuter, med vigsellöftena, ringen och välsignelsen. Därefter fortsatte gudstjänsten som vanligt.

Arrangemanget var inte skräddarsytt enligt brudparets privata önskemål. Den evangelisk-lutherska kyrkan har ett formulär för brudmässa, som det heter.

Dop i gudstjänsten blir också vanligare. Dop i hem har i huvudsak förekommit bara under 1900-talet. Dessutom spreds seden ovanligt nog först på landsbygden och först sedan i städerna på 1950-talet. Nu återvänder dopen till gudstjänsten och till församlingen som gemenskap.

Förmodligen känner många på sig att det finns mera konkret gemenskap och substans när 100 ortsbor fysiskt står intill ett litet barn och önskar det väl i en kyrka, än i att 100 människor efteråt bara gillar fotona på Facebook.

Kyrkan har de senaste åren höjt sin profil i samhället. Den har sagt att fattigdomen breder ut sig, att ekonomiskt kalla värderingar styr och att likgiltigheten till främlingar och nödlidande växer. Och att det inte är kyrkans policy.

Ärkebiskopars linjetal har fortplantat sig till det lokala och till församlingarna. Många gånger förmedlas mycket medmänsklig hygglighet, hjälpsamhet och omsorg i det tysta, både av kyrkans anställda och av dess medlemmar.

I det senaste årets flyktingvåg har kyrkan många gånger, med en låg och kravlös profil, skapat mycket livsrum för vilsna främlingar ibland oss också i Östnyland.

Den teologi som i dag skrivs om folkkyrkan talar mycket om gemenskap – den som har gått förlorad när människor i trappuppgångar i höghus, eller utmed våra byvägar, inte längre känner varandra.

För vi känner en mening i att både häftiga och heliga ögonblick sker tillsammans med andra, i ett hoppande myller framför scenen vid en rockkonsert, i en jublande ishall eller i den folkskara som sitter i en kyrka.

Många östnyländska församlingar har fått ny fart, ibland med hundratals frivilliga involverade. Också för gudstjänsten, som brukade administreras av kyrkans proffs, har man numera frivilliggrupper som i Domkyrkoförsamlingen i Borgå.

Flera församlingars ungdomsarbete såg ut att ha en trendtopp för några år sedan, som visade sig vara bestående. Många som går ut konfirmationsundervisningen stannar kvar i församlingens regelbundna arbete.

Samtidigt kommer kyrkan aldrig att återgå till 1800-talets form av totalgemenskap och plikt, utan i så fall till en frivillig och självvald gemenskap. Det gäller också att förstå och respektera de allt flera religionslösa familjerna och att de har andra former, normer och familjeceremonier.

Begreppet väckelserörelse och väckelse har ofta oförtjänt hamnat i mappen för sekterism, social kontroll eller extas. Ändå har det i historien ofta handlat om att reformera och hitta ett nytt innehåll för vad det är att tro och höra till en kyrka.

Kyrkohistorikerna får avgöra om den termen kan användas för det som känns som en liten comeback för folkkyrkan.