Kvinnokagalen i Borgå

Kvinnosamarbetet inom Borgåpolitiken ses inte alltid med blida ögon.

– Det börjar se ut som om vi har en kvinnokagal i stadsstyrelsen, sa Markku Välimäki, Saml, på senaste fullmäktigemöte i Borgå.

Det var under diskussionen om stadens utlåtande om lagförslaget om valfrihet i vården som han tog till den här liknelsen.

Budskapet från Välimäki var tydligt, det är inte bra att kvinnliga beslutsfattare i Borgå inte följer partidisciplinen utan tycker lika och röstar på samma sätt, över partigränserna.

På en direkt fråga svarar Välimäki ändå att han i princip anser att det är positivt att kvinnorna i Borgåpolitiken samarbetar.

Men varför dra in kvinnokagalen, en underavdelning till kagalen som grundades för att organisera det passiva motståndet mot den ryska unifieringspolitiken i Finland och senare mot Bobrikov, i början av 1900-talet?

– Jo, för att också kvinnokagalen verkade över alla samhälls- och partigränser.

Att jobba för en gemensam linje är alltså inte bra, om det inte är partiledarna som har kommit överens om linjen.

Just i det här fallet hade Samlingspartiets Välimäki och Svenska Folkpartiets Johan Söderberg kommit överens om att båda grupperna skulle rösta på beredningens förslag i styrelsen. Här kan man säkert fråga sig om SFP:s del av överenskommelsen verkligen var förankrad i hela gruppen.

När man ännu får höra att en annan av stadsstyrelsens manliga medlemmar gissar att kvinnorna i den egna gruppen säkert röstar mest "på känsla", då vet man inte mer vad man ska tro. Kanske vi verkligen befinner oss i början av 1900-talets Finland, rent mentalt och ur jämställdhetssynpunkt. Enligt modellen: Kvinnan må tiga i församlingen, eftersom hon inte kan resonera klart och logiskt utan behärskas av sina känslor. Kanske de kvinnliga styrelsemedlemmarna också anses vara hysteriska, så där enligt Sigmund Freuds definition?

Socialdemokraternas piruetter kring den, eventuellt, lediga stadsstyrelseplatsen kan också vara ett exempel på samma tendenser.

Åtminstone har en del sossekvinnor i de sociala medierna berättat om hur de som oerfarna i politiken men erfarna i viktiga sakfrågor inte har tagits på allvar och mest fått fungera som kaffekokare vid lokala möten. De egentliga besluten har fattats någon helt annanstans än på de gemensamma mötena.

Ännu återstår det att se hur långt kvinnosolidaritet sträcker sig i Borgåpolitiken.

Och än så länge är det närmast SFP:s styrelseledamöter som har följt sin egen linje, framför den lokala partiledningens. Ett verkligt genombrott ser vi först när också de hårt centralstyrda partiernas medlemmar vågar hoppa över gränserna.

Stina Jäderholm Reporter