Kriget var inte farfars grej

När man läser brevväxlingen växer bilden av en motvillig soldat fram.

I morgon har det gått åttio år sedan det sovjetiska artilleriet öppnade eld på Karelska näset och vinterkriget var ett faktum. Den 13 mars 1940 tystnade kanonerna och de krigande länderna kunde räkna in sammanlagt nästan 150 000 stupade och 310 000 sårade.

Mänskligt sett var kriget en enorm tragedi och än i dag påverkas vi av det trauma som vinterkriget och senare fortsättningskriget innebar. Min farfar, Fridolf, var en av dem som kom tillbaka i en träkista. Han stupade under fortsättningskrigets anfallsskede och därmed blev min farmor Jenny krigsänka med fyra barn att ta hand om.

I dagarna kommer medierna troligen att översvämmas av hjältehistorier och det ges ut bilagor tryckta på blankt papper om hur det lilla folket ärofyllt kämpade mot den övermäktiga fienden. För mig var farfar ingen hjälte, snarast var han bara ett offer för olyckliga omständigheter. De enda jag vet om honom baserar sig på knapphändiga berättelser, de dokument över hans militär- och krigstjänstgöring som lyckligtvis finns arkiverade samt brevväxlingen mellan familjen hemma i Mårtensby och familjefadern någonstans vid fronten.

När man läser brevväxlingen växer bilden av en motvillig soldat fram. Freden i mars 1940 kom som en enorm lättnad, men drygt ett år senare, i juni 1941 var det dags igen, denna gång för en 38-årig nybliven fyrabarnsfar. Det yngsta barnet, min pappa, var endast några dagar gammal när farfar tog tåget till Hindhår för att därifrån fraktas vidare österut. Det är omöjligt att föreställa sig hur det kan ha känts för honom att i den situationen skiljas från familjen för att resa mot ett okänt mål och öde.

Medan farfar kastades ut i krig fortsatte livet hemma i Mårtensby i relativ trygghet. "När jag sitter här skriver o fönstret är opp så hör jag huru det surrar o dånar …", skriver farmor den 28 juni 1941 i ett brev till farfar. En totalt absurd tanke i dag, att öppna fönstret och höra ljud av flygplan och briserande bomber.

Trots krigets närvaro avhandlas det för det mesta högst vardagliga saker i breven. Minstingen har varit i bastun för första gången, det blir dop och i trädgårdslandet växer grödorna så det knakar. Farfar har problem med fötterna, han längtar hem och lider brist på både sömn och mat. "Det är nog ganska dåligt när vi får ett tunt knäckebröd om dagen fast man sku äta 3 styckn bara man sku få", skriver han i ett brev daterat den 22 oktober 1941 och hoppas på ett paket med jästbröd, kläder och godis. Brevet fortsätter: "man får bara venta tils som man slipper bort från det här elendet men det kan räcka ennu länge innan det blir slut".

För farfar tog kriget slut en knapp vecka senare, under ett rekognoseringsuppdrag som kostade flera soldater livet. Paketet som han efterlyste hann han aldrig få, men det var tydligen fullpackat med sådant som han ville ha. I brevet, daterat dagen före farfars död, skriver farmor om paketet på ett sätt som utlovade en överraskning. Det blev det sista brevet, inte till min hjälte, utan till min kära, till gulle, till älskade Fridolf.

Mikael Grönroos jobbar med kommunikation.

Mer läsning