Konstnärsmyten synas genom flaskbottnen i svart komedi

Måste en manlig konstnär ha befunnit sig på bottnen för att inse konstnärskapets hela vidd? Åtminstone gör författaren Bosse Hellstens romanjag/alter ego tappra försök att med alkoholens hjälp undersöka konstnärsmyten i romanen Jökel – anteckningar för en opera.

I Jökel säger sig Bosse Hellsten att försöka skriva om "Kukens konkurs, mitt stora hamsterlibretto för tuba", samtidigt som han i samma andetag konstaterar att kuken förvisso är en symbol med försvagat symbolvärde. Om det här åter klatschigt, medvetet chockerande och litet mystisk kan man lugna sig med att romanen i själva verket kan uppfattas som en författares personliga kamp med myter och inrotade föreställningar.

Om den supande författarmyten konstaterar Hellsten att de mängder av litteratur han läst gjorde honom till alkoholist. Här befinner han sig i gott sällskap genom att citera bland annat Henrik Tikkanen som menade att man måste supa sig till konstnär, att drickandet blir en visdom som går i arv från författare till författare.

Hellsten hänvisar också till andra storheter som Ernest Hemingway, Charles Bukowski och vår egen Pentti Saarikoski, han som skrev "Allt kändes så meningslöst. Berodde det på supandet, eller supandet på det". Av den som svårbegriplig ansedda R. R. Eklund (1845–1946) från Nykarleby har författaren lånat mitt favoritcitat i romanen: "Jag trodde jag låg i träde, men det var i ett träsk jag låg".

Envist författarjag

Också Bosse Hellsten huvudperson ligger än här än där, han ser knappast en nykter dag och han lär sig spy diskret i barernas blomkrukor. Däremellan kör han omkring i sin gamla Lada asberusad eller så ramlar han omkull i en nedförsbacke på cykel i ett försök att arbeta som vanligt folk, i det här fallet som postiljon.

För att få en slags rytm och andlig start på sitt supande börjar författarjaget sin dag med att hälla iskallt vatten över huvudet. Han springer också långa löprundor i Lovisaskogarna eftersom det är det enda som håller honom nykter, men som kräver samma envishet som supandet.

Boken är nu inte bara en undersökning av den drickande författarmyten. Däremot är den definitivt annorlunda än förväntat, den är sarkastisk, ofta medryckande och mycket rolig med all sin svarta humor.

Polarintresse

Därtill inrymmer romanen förvånande nog många intressanta avstickare ut på snöiga isvidder eftersom Hellsten när en brinnande fascination för polarfarare såsom Amundsen, André, Scott och Nansen. Dessa expeditioner uppfattar författaren som något slags kartläggning av sitt inre landskap.

Dessutom hittar han likheter mellan alkoholister och upptäcktsresande. Båda är existentialister som "kastar ut sig i det oändliga äventyrets anda, beredd att offra allt och få sitt balsamerade hjärta hemsänt till de anhöriga per flaskpost".

För en i Borgå bosatt känns speciellt A. E. Nordenskiöld, uppmärksammad med en egen gata i skaldestaden, intressant. Att amiral Nordenskiöld på skeppet Vega seglade via Atlanten till Stilla havet via norra Sibirien, den så kallade Nordostpassagen, är allmänt känt. Mindre känt är att han fick ett hav vid nordsibiriska kusten, visserligen grunt och fattigt på liv, uppkallat efter sig.

På moderna kartor används det ryska namnet Laptevhavet. Numera står Nordenskiölds namn kvar enbart på föråldrade världskartor, upplyser Hellsten. "Detta döda hav var allt han fick och även det skulle tas ifrån honom".

Bosse Hellsten har själv sagt i en intervju att Jökel kom till för att han var litet trött på sitt diktarjag. Det kan man med facit på hand konstatera var bara bra. Med romanen visar han att det går att upptäcka det okända på så många sätt, i polaröknarnas konkreta värld och i sina egna inre landskap, med eller utan alkohol.

FAKTA

Jökel – anteckningar för en opera

Författare: Bosse Hellsten.

Född: I Karleby 1978. Bosatt i Villa Biaudet i Lovisa med fru och två barn.

Böcker: Har utgett diktsamlingarna Tango för babianer 2005, Solen dånar 2011 och Eldorado 2013.

Debutromanen är utgiven på Schildts & Söderströms i september 2017, 178 sidor.