Konstkritik som ger huvudvärk

Recensionerna är i dagens läge betydligt kortare, mycket mindre analytiska (om alls) och ibland snudd på fullständigt inkompetenta.

För en dryg vecka sedan publicerades min roman Själarnas ö och fick sina sedvanliga recensioner, en del bättre, en del sämre, och nu menar jag alltså inte själva bemötandet, utan helt enkelt själva recensionstekniken. Kort sagt har den under mina tretton år som publicerad författare förändrats radikalt. Recensionerna är i dagens läge betydligt kortare, mycket mindre analytiska (om alls) och ibland snudd på fullständigt inkompetenta.

Jag kommer ihåg när jag för ett halvår sedan stod i en högstadieklass och predikade skillnaden mellan recension och handlingsreferat för tonåringar och de fattade efter gedigna övningar skillnaden. Det är beklämmande att i dagstidningar se professionella människor, självutsedda smakdomare, skriva långa och kompetenta handlingsreferat som jag dessvärre skulle vara tvungen att underkänna i klassrummet med motiveringen; ledsen, men det var en recension du skulle skriva.

Det väcker ju onekligen frågan; vad behövs kritiken till? Ja, om den ser ut så här så behövs den inte alls. I så fall kan journalister gärna skriva konsumentupplysning om säsongens böcker i form av neutrala handlingsreferat, men gärna efter att ha gått Arbiskurs om hur det ska göras utan att varje förveckling i handlingen, till och med slutet, avslöjas. Eller kanske är det hit vi ska gå; journalisterna skriver långa handlingsreferat av böckerna för att ingen ska behöva läsa dem? Tidningsprenumeranterna kan ta till sig höstens böcker i munsbitar vid morgonkaffet och sen kan alla känna sig nöjda över att ha koll på litteraturen och återgå till att diskutera böcker de inte har läst. Nöjda. Ja, ja ... det lät som en bra bok. Belåten suck.

Eller snarare, gigantisk, missbelåten suck. I den skola jag utbildats i är en recension av vad som helst för ett konstverk ett försök till kommunikation med konstverket. En djupläsning av en bok, utförd av en skicklig, ivrig och bildad läsare kan ge ett mervärde för den vanliga läsarens läsning av samma bok. Om du läser boken och sedan läser en recension som ifrågasätter din egen läsning startas i dig en inre dialog, dels med recensenten, dels med boken. Låter det invecklat? I enklare ordalag kallas det alltså kommunikation, eller helt enkelt tankeverksamhet. Det är beklämmande att se tidningar underskatta sina läsare så till den milda grad att de försöker skydda dem från alltför svåra texter. Jag kan garantera att det inte gör ont att tänka. Får vi huvudvärk är det av helt andra orsaker. Jag vet att kritikens utarmning beror på nedskärningarna som görs i helt fel ända (börja från toppen! Cheferna! Cheferna!) och att de kunniga kritikerna har ersatts av överarbetade nyhetsjournalister som kanske läser böckerna som de läser notiserna från FNB; i jakt på den springande punkten. Men snälla; underskatta inte prenumeranternas behov av substans då och då. Om det är för svårt går det alltid att lämna det oläst. Det är väl inte så farligt?

Johanna Holmström författare