Konsten spirar i sprickorna

Ett tvärsnitt av det allra högklassigaste som skapas inom den nutida finländska bildkonsten visas just nu på Almska gården i Lovisa. Sprickan heter den brännande aktuella utställningen.

I hörn på andra våningen i Almska gården ligger en hög med svarta, knöliga sopsäckar och skräpar. Fundersamt tänker man: "Har inte utställarna, det Nordiska Konstförbundet i Finland, fått undan alla grejer från upphängningsskedet?". Så tar man några steg förbi de svartblanka påsarna och hajar till! Det prasslar, jamar som en kattunge, skriker som en baby?

The Game Between heter Yassine Khaleds hårresande installation i blandteknik. Konstverket är ett kraftigt ställningstagande i den pågående flyktingkrisen. Alla dessa människor på flykt, med bar kläderna på kroppen och resten av existensen nedknölad i plastpåsar. Alla dessa individer, stora och små, vars liv förefaller ungefär lika mycket värda som spelpjäserna på ett schackbräde.

Khaleds installation är bara försmak för Nordiska Konstförbundet i Finlands brett upplagda, högintressanta utställning. Förbundets utställningsverksamhet fungerar på triennalbasis, det vill säga vart tredje år ordnar man jurybedömda utställningar på olika håll i landet. I år föll valet på Lovisa.

Inhemska ess

– Lovisa är intressant och vacker som stad som har en fint upprätthållen tradition från den svenska tiden. Vår triennalutställning för sex år sedan ordnades på Sveaborg och vi tyckte att Lovisa med "systerfästningen" Svartholm var ett bra val också därför, säger konstförbundets sekreterare, Pirlaxbon Liisa Wilska.

I två våningar i Almska gården har man möjlighet att bekanta sig med det allra bästa som inhemsk konst har att erbjuda just nu. Totalt är 88 verk utställda och det gör Sprickan, som utställningen heter, till en både massiv och maffig helhet. Det rämnande temat syftar – precis som Yassine Khaleds jämrande sopsäcksinstallation så klart signalerar – bland annat på den mondiala splittringen, på den ökade ojämlikheten i samhället.

Konstnärerna har bland annat undersökt vad som händer då enhetskulturer, såsom vår finländska, förändras och splittras. Variationen på konstverken går från global till privat och även teknikerna växlar kraftigt: på Almska gården visas allt från målningar, fotografier och installationer till skulpturer, stålsmide och videokonst.

Toppar och donare

Pauno Pohjolainens tredimensionella relief Stjärngosse står för en stark expressionism som påminner om de altarverk han tidigare skapat till olika kyrkor. Det grovhuggna väggalstret i svartröd vaxfärg och bladguldsaccenter utstrålar smärta och split, och det så är världen lagd att den kronprydda blickar ner på Sirpa Hynninens och Vesa-Ville Saarinens donare. En liten svart stålfigur som i installationen Ackord gör sitt yttersta för att rubba en fraktlåda minst tio gånger så stor som hen själv.

En bit bort står Enni Kämmistös skulptur i blandteknik. Du gick, jag stannade heter det sorgmodiga konstverket som formas av en hund som tittar in (eller ut?) genom ett fönster, komplett med fönsterbräde och obligatorisk pelargon. Imponerande är också Tiina-Liisa Kaalamos Pansardjur där de blänkande fjällen är gjorda av gamla skedar och klorna av horn.

Kriser och förändringar är temat också för Hannu Leimus moderna kommentar till Albert Edelfelts målning Den brinnande byn. Leimus oljemålning Together är inspirerad av datorspelets värld och föreställer en man som försvarar sin familj i en brandhärjad värld där marken är full av lertorkade sprickor.

Tomma ytor

Det svåra och onämnbara finns också med som ett centralt element i Riitta Forsmans effektfulla Människor som fattas. Konstverket är uppbyggt av otaliga små porträtt utförda på aluminiumbotten med tusch. De uttrycksfulla ansiktena berättar en plågsam historia men än mera berättar de tomma hålen: de är människorna som blivit över som försvunnit någonstans i det rämnande samhället.

Minst sagt ruskig är också Kirsi Karppinens installation Agorafobia som är målad med blod (!) på tapet. Den är ett ställningstagande till 2014 års tragiska händelser på självständighetstorget Majdan i Ukraina.

Mera lågmält, men likaledes dystert stämd är också Sarvsalösommarbon Benita Suomis akvarell Talvivaara. Lokal färg kan man också säga sig hitta i Laura Kärkis samhällets utstötta, tre alkoholmärkta tygdockor som går under namnet Matti från Seinäjoki, Liisa från Kouvola och Pekka från Lovisa.

Nu är det inte enbart sorg och bedrövelser som får plats. Sprickor är ju också en grogrund för någonting nytt, ta till exempel Petri Seppäs färggranna Djungel, Seija Grönqvists glada Möjligheter, eller Meri Westlins broderade organzadröm Renässans, som inger hopp om förnyelse. Lite humor får också plats i sprickorna. Passa på att se Leena Lehtis videokonstverk om tre minuter per alster, starring bland annat en skär gris med knorr och allt.

Fakta

Särö – Sprickan – Fracture

Nordiska Konstförbundet i Finland ordnar juryevaluerade utställningar vart tredje år.

I år är utställningens tema "Särö - Sprickan - Fracture" och den hålls i Almska huset i Lovisa.

67

i Finland boende konstnärer deltar med totalt 88 verk.

Utställningen pågår till den 13 oktober.