Konsten att våga lita på andra

Konsten att våga lita på andra

På diverse olika stadier och skolor är det alltid någon som säger vad du ska göra. Högstadiet är i sig en väldigt kontrollerad skolform, där det inte finns hemskt många valmöjligheter utom att göra det som redan är spikat.

Då man kommer till andra stadiet, gymnasium eller yrkesskola, känns allt förskräckligt öppet och fritt. Själv har jag gått gymnasiet, och till en början fick i alla fall jag bilden av att gymnasiet är just så öppet och fritt. Två och ett halvt år senare kan jag inte annat än konstatera att fallet inte riktigt var så. Jo, frihet finns det, men under ytan finns det ändå alltid någon som kollar att man uppnår de 75 kurserna och som påpekar att man ska ta den där ena fysikkursen som man missat.

Det finns alltid någon som spänner upp ett säkerhetsnät, och ser till att man inte faller så hårt, ifall man faller.

Mitt gymnasium, Tölö gymnasium, är på många sätt den bästa skola jag kunde ha hittat för mig. Men hur fantastiskt och perfekt det än var i min skola så kände jag ändå under det första året att det kanske finns saker att jobba på. Studerandekårsstyrelsen, eller elevkårsstyrelsen, har varit forumet för mig. Studerandekårsstyrelsen är en grupp elever som jobbar för elevernas intressen. Styrelsen kan ordna evenemang, ta upp ärenden som eleverna vill med lärare och fungera som språkrör. Oftast handleds de ändå av en lärare, som på det stora hela ser till att allt fungerar som det ska.

När jag gick i högstadiet var jag aktiv inom elevkårsstyrelsen i Ströhö, sista året till och med som ordförande. Då jag kom till gymnasiet var jag rätt så säker på att jag nog inte skulle gå med i Tölös studerandekårsstyrelse. Det kändes som om att gjort mitt redan. Hela första året höll jag mig utanför. Då det blev dags för ordförandeval andra året flög något i mig, och mitt i allt ställde jag upp, och blev vald. Jag bokstavligen slängde mig in i något för mig helt obekant.

Det visade sig att vara ett av de mest lyckade valen i mitt liv. Jag vet att det låter både krystat och klichéaktigt att säga att jag växte som människa, men det var väl det jag gjorde. I alla fall tog jag ett stort steg mot att bli lite med vuxen. Jag märkte ganska snabbt vikten av att kunna delegera, och jag fick lära mig att lita på andra. Samarbete fungerar nog, tro mig, och med skolan vid sidan om det här så kan man inte göra allting själv. Och det fanns alltid ett säkerhetsnät spänt under mig, ifall det skulle gå snett.

Så våga testa dina vingar. Våga ta ansvar, och våga stå för din sak. Studerande- och elevkårer kanske inte alltid åstadkommer hemskt mycket förändring, men i alla fall märker du vikten av samarbete och tillit.

Alexander Beijar