Kommentar: Tack som fan

STÖRST I NORDEN. Kent på Ruisrock 2008. Kent har rönt stor framgång också utanför Sverige under nästan tre decennier. Bild: Roni Rekomaa

Varför just Kent? Helt enkelt för att det ibland gör så ont och för att ingen kan beskriva ont lika väl som bandets sångare Joakim Berg, skriver Micaela Röman om Kents sorti.

Det är första gången det händer mig. Ett band meddelar att de lägger av och jag sörjer.

Sent på söndagskvällen, precis just då som den stora måndagsångesten satt klorna i en, lade bandet ut en video. En video som kunde beskrivas som både mystisk och kryptisk men samtidigt så tydlig att käftsmällen känns.

"Vi slutar, vi lägger av." En sista skiva, en sista turné. Ett sista datum i kalendern, 17 december. Sen är det ridå.

Kent. Det enda bandet i världen som fått mig att erkänna att jag är ett fan. Ett deppigt, självmedvetet och bombastiskt underbart band.

Första gången jag stötte på bandet var 1995, en sommareftermiddag på något som hette Lollipop-turnén. Lida friluftsområde utanför Stockholm och tusentals människor som kommit för att lyssna på namn som var stora då, D-A-D och Brainpool. En överentusiastisk skivbolagsrepresentant som lyckades övertala mig att intervjua "ett nytt band, ett som kommer att bli jättestort", helt enkelt med den motiveringen att ett par av bandmedlemmarna "var finska".

Det var den första intervju Kent gav för den finländska publiken, en publik som skulle växa sig väldig. Erkännas skall att det inte var mycket jag egentligen visste om bandet, men under spelningen den kvällen visste jag att jag inte bara ville veta mer, jag måste få veta allt. När det blåser på månen, Blåjeans och framför allt låten Frank gick rakt in i själen på mig och därefter har mycket Kent producerat gått in i både själ och hjärta och vägrar avlägsna sig.

Jag saknar er redan nu. Jag saknar er så att det gör ont.

Varför just Kent? Helt enkelt för att det ibland gör så ont och för att ingen kan beskriva ont lika väl som bandets sångare Joakim Berg. Erkänner det gärna, jag har alltid föredragit låtarna i moll framför de rätt få gladare låtarna.

Kent är och har varit ett av Sveriges och Nordens största band under nästan tre decennier. Och bandet har verkligen tagit ut svängarna på ett väldigt osvenskt sätt. Som sommaren 2003 då Kent spelade på Stockholms Stadion på självaste nationaldagen och krävde att publiken kom klädd i helvitt. Ett skämt som togs på för stort allvar, enligt bandet. Det sedvanliga misstaget efter framgång på hemmaplan, några skivor på engelska. Oviljan att hållas vid sin läst, allt från gitarrock till disco i en takt som lett till att inte ens deras mest hängivna fans alltid lyckats hålla takten. Aldrig tillräckligt svenskt ödmjuka.

Lägger mina favoriter i ordning på spellistan, 747, Socker, Sundance Kid, Elite och Dom som försvann, listan kunde göras så mycket längre. Vänjer mig vid den nya singeln Egoist och försöker samtidigt vänja mig vid tanken på att det här är något av det sista jag kommer att få höra.

Det är inte det att jag inte förstår bandmedlemmarna. Vem annan skulle orka harva på på samma arbetsplats i nästan trettio år, hur mycket man än trivs och inte har något otalt? Men ändå, jag saknar er redan nu. Jag saknar er så att det gör ont.

Vill ändå avsluta med det som varit Joakim Bergs sätt att tacka publiken, mellan låtarna, efter att de sista tonerna av encoren ebbat ut.

Tack som fan.

Det svenska bandet Kent avslutar sin karriär i år och åker ut på en avskedsturné som också inbegriper Finland. Bandet uppträder på Helsingforsarenan den 28 oktober och i Vasa ishall den 29 oktober. Biljettsläpp på lördag klockan 13. Kent grundades i Eskilstuna 1990 och består i dagsläget av Joakim Berg, Sami Sirviö, Martin Sköld och Markus Mustonen.