Koltrastens sång för Alli

Solen bländar genom fönstret, den tvingar mig att sluta mina ögon. Jag minns plötsligt personer, stunder, stämningar och röster.

I vår har det blivit många bussresor från den lilla staden till huvudstaden. För att jag vill hålla hennes hand. Få viska hur mycket jag älskar henne. Jag vet inte om hon längre förstår vad jag säger, men hon ler mot mig. När jag smeker hennes panna blundar hon.

Jag ser landskapet rusa förbi, finns mycket tid att se hur en årstid tar över efter en annan. Några enstaka björkar har blivit lätt gröna. På vissa ställen finns ett isigt snötäcke kvar. Solen bländar genom fönstret, den tvingar mig att sluta mina ögon. Jag minns plötsligt personer, stunder, stämningar och röster. I minnet återskapar jag meningar. Jag skriver ner orden på baksidan av gamla kvitton och gömmer dem i min plånbok. På hemvägen ter sig meningarna som flummiga försök till att förstå den värld och den tid vi lever i.

Ibland tar min buss vägen genom Vallgård i Helsingfors. Det är min farmors kvarter. Farmor Alli som jag aldrig fick träffa. Hon dog långt innan mina föräldrar möttes. Jag har hört berättas om henne. Hur snäll hon var. Hon lånade pengar för att ge till andra. Jag sökte upp hennes gata en vår för några år sedan, Kangasalavägen i Vallgård. Huset hon bodde i finns inte längre kvar. Det var ett av dessa gamla tvåvåningshus i trä. Jag stod och tittade ut över parken nedanför. Jag lyssnade till koltrasten som satt och sjöng i den närbelägna syrenbusken och undrade om hon någonsin hade tid att stanna upp och bara njuta av den underbara sången. Ja inte vet jag hur livet tedde sig då, i slutet av femtiotalet för min farmor Alli. Hon arbetade nere i hamnen. Hon bar skräp. Jag har hört hur kroppen hennes blev mycket trött. Det tunga arbetet gjorde att hon hade svårt att gå de sista åren. Det tog lång tid att kliva två trappor upp, till ett kök och kammare.

Jag köpte dricka i butiken runt hörnet, där hon med all sannolikhet handlade. Butiken har i flera omgångar bytt namn och ägare, men namnet Elanto och blommorna finns kvar i stenfasaden. Bredvid ligger parken invid kyrkan och statyn av mästarboxaren GeeBee (Gunnar Bärlund).

För flera år sedan, i en stadsdel inte långt härifrån bodde jag granne med en äldre dam, som en eftermiddag bjöd mig på kaffe och kaka och ville berätta om sitt liv. I sina minnen återvände hon till en sen höstkväll, just innan andra världskriget bröt ut och hur mästarboxaren hade följt henne hem. Hon berättade hur han i trappuppgången lade armarna runt hennes midja. Det tyckte hon så mycket om. Medan hon talade lät hon sina händer sakta följa hans händers spår på sin kropp. Han hade stora händer sade hon till slut. I parken stannar jag och tittar på statyn och de stora starka boxarhänderna. Händerna som slog ut motståndarna och smekte en ung flicka i en trappuppgång. För länge länge sedan.

Denna vår känns så olik de andra. Jag tröstar mig med att vi snart igen får höra koltrastens sång för Alli.

Nina Wiklund idérik kattdam med stuga