Koffertfynd upptakten till bok om Herzogin Cecilie

När åländske kaptenen på legendariska fyrmastade barken Herzogin Cecilie, Sven Eriksson, och sydafrikanska journalisten Pamela Bourne möttes och gifte sig blev de lika begeistrade av djuphavsseglaren Hertiginnan som av varandra. En ny bok av Ulla-Lena Lundberg med foton av Pamela Eriksson (f. Bourne) redogör för ”triangeldramat”.

Tidigare böcker om segelfartyget Herzogin Cecilie, som under stor dramatik gick i kvav i Engelska kanalen 1936, och Per-Ove Högnäs filmdokumentär om fyrmastaren, innebär att historien var vida känd på Åland och internationellt. Förlisningen var ju både en världshändelse och en enorm förlust för den åländske skeppsredaren Gustaf Eriksson, han som på 1930-talet ägde världens största flotta av segelfartyg med Herzogin Cecilie som den stora pärlan.

Men med ens hamnade allt i ett nytt ljus. Det var när Freya Darby, dotter till Herzogin Cecilies kapten Sven Eriksson och kaptenskan Pamela Eriksson, hemma i Granboda på Lemland hittade en koffert med mammans brev och negativ från tiden ombord på Hertiginnan. Där hade de legat sedan Pamela Eriksson dog 1984. Pamela var redan före giftermålet med Sven Eriksson känd som en skicklig journalist men också som en ivrig, mångkunnig fotograf med tillgång till högklassig fotoutrustning.

Negativen öppnade portarna till en ny glömd värld under Herzogin Cecilies sista resor. I den poserar besättningen mot vita svällande segel på väg från Australien mot England med vete i lasten lika väl som i full aktivitet då stormen viner eller man ligger otroligt irriterad i stiltjebälten i väntan på vind.

På fotografierna kan man också ta del av de nyförälskades ansvarsfyllda tid på fartyget samtidigt som scenerier från Kap Horn, tropikerna och England passerar revy. Sist men inte minst möter man de dramatiska dagarna och månaderna då Herzogin Cecilie under paret Erikssons smekmånad kör på grund i tät dimma och efter ett utdraget sorgespel går i kvav.

Boken blir till

Efter koffertfyndet av breven och de icke tidigare publicerade fotona kontaktades Ulla-Lena Lundberg som åtog sig att skriva texten och bildtexten till den tvådelade boken Hertiginnan och kaptenskan. Herzogin Cecilie och hennes krets. Författarens andel sträcker sig fram till sidan 89, därefter följer avsnittet "Fotografier av Pamela Eriksson. Kompletterade med Ålands Sjöfartsmuseums samling". Sjöfartsmuseets foton ingår också i talrik numerär i bokens första del.

Ulla-Lena Lundberg skriver på sitt karakteristiskt flytande och njutbara språk om en sjöfarthistorisk era som i hennes behandling inte oväntat förvandlas till genuin och stor romankonst:

"Rollbesättningen kring Hertiginnan är starkt utmejslad med, stora personligheter som skrivna för operan: röster som bär över havets dån, kläder uppsydda för största effekt, kulisser med hundra meter segel, vetehamnarna i Australien, Kap Horn och Devonkusten, specialeffekterna i form av marled och skum, visslingar och suckande isberg".

Historielektion

Den historielektion Lundberg dukar upp är av den kalibern att en också ointresserad läsare dras med. 1930-talet var slutvinjetten för de stora segelfartygen men på långseglatser kunde de fortfarande tävla med ångfartygen. Dessutom tävlade de jättelika fyrmastade seglarna sinsemellan om vem som nådde Europa snabbast. Hertiginnan utlystes många gånger som segrare.

När Pamela Bourne stiger ombord på Herzogin Cecilie i Wallaroo, Australien, 1933 är hon 25 år och journalist med avsikt att dokumentera livet på det berömda fartyget, där Sven Eriksson fört befäl sedan fyra år tillbaka. Under den tre månade långa resan blir de förälskade, men tvingades vänta till 1935 innan de gifte sig. Pamelas mor kunde nämligen inte fördra sin kommande svärson och han måste också gå igenom en svår skilsmässa med sin dåvarande hustru.

I boken ingår detaljerade uppgifter om det här tillika med brevväxlingen mellan Sven Eriksson och skeppsredare Gustaf Eriksson, han som ständigt låg på och krävde stor sparsamhet för att seglatserna skulle bära sig ekonomiskt.

Mot undergången

Eftersom undertecknad och kanske också många andra inte känner till detaljerna kring Herzogin Cecilies sista färd har jag valt att återberätta dem kort. Det är i slutet av april 1936 hon går mot sin undergång och då har sjömännen ombord sett en hel del varsel om den kommande katastrofen. Fartyget går ut från Falmouth en stjärnklar natt men dimman tätnar, fartyget hamnar ur kurs och först följer en grundstötning följt av en betydligt kraftigare.

Försöken att dra fartyget flott är problematiskt och först sju veckor efter grundstötningen, med förskeppet katastrofalt lågt, dras Herzogin Cecilie flott för att släpas mot en sandbädd. Men där spelar strömmar och svall sitt eget spel och en storm knäcker Hertiginnans rygg, och hon blir ett vrak.

Om skuldfrågan skriver Lundberg att man vid sjöförklaringen angav tidvattnet i förening med mörker och dimma som trolig orsak till grundstötningen tillsammans med ett visst mått av vårdslöshet från besättningens sida: "Någonstans gjordes ett misstag som ute i öppen sjö inte har någon betydelse, men som i Kanalen sänker skepp och grusar våra innersta förhoppningar."

Skrovet av Herzogin Cecilie ligger i Starhole Bay ett stycke från Salcombe. Vid tjänlig väderlek ser man det med blotta ögat. I Grosvenor House i Salcombe finns ett litet museum över Hertiginnan och andra skeppsvrak. "Också skeppargården Pellas i Granboda på Åland är numera museum" avslutar Ulla-Lena Lundberg sin andel av boken.

FAKTA

Hertiginnan och kaptenskan. Herzogin Cecilie och hennes krets.

Författare: Ulla-Lena Lundberg.

Fotografier: Pamela Eriksson

Utgiven på Förlaget 2017, 205 sidor.