Knuten näve i en vante

Politiker och partianställda har blivit sidsteppade i matchen om konkurrenskraftsavtalet.

Under de gångna veckorna ska två herrar en gång ha stått i maktens korridorer med spända bröst och kravattnålar darrande mot varandra. Statstjänstemannen ska högljutt ha förbannat fackets representant för att ha tagit sig roller som tillkommer det folkvalda, demokratiska systemet.

Matchen om arbetslivet är inte slut än. Men redan nu går det att bedöma de lag som deltagit.

Statsminister Juha Sipilä anade möjligen inte för tio månader sedan hur facket skulle visa sin styrka och roll i finländsk politik. Allmänheten är inte nödvändigtvis odelat förtjust. Många anser sig ha röstat på politiker och inte på fackpampar som nu lägger spår i terrängen.

Å andra sidan ser det vid första anblicken ut som om Sipilä inte skulle ha uppnått mer än bara ett till stora delar hopsäckat konkurrenskraftsavtal.

Under regeringens första månader satte han in en stöt om att arbetsmarknadsparterna på några få dagar skulle ta ställning till ett arbetsmarknadsavtal. Särskilt nu efteråt framstår det som en klar provokation utan något annat syfte än att sprida bollarna på biljardbordet rejält – och för att visa världen att den inkomstpolitiska mekanik vi har skrutit om har stelnat i sina former.

Arbetsmarknadsparterna, deras analytiker och forskningsinstitut har tagit en tydlig roll i att både definiera och styra samhället. Ofta är de mer profeter om framtiden än partiernas ledningar, som mycket mera tycks syssla med akuta gallupsiffror och valmatematik, stalltips och travstarter. Sedan är det andra som avlar fram framtidens häst, det nya samhällets dna.

Det viktiga sägs vara att få avtala friare om löner och arbetsvillkor. Näringslivets Eva kommer lägligt med en rapport som stöder det. Institutets forskningschef Ilkka Haavisto tröstar i Obs Debatt (10.3) med att facket kommer att behövas mer än någonsin till stöd för den avtalsrörelse i mindre skala som kunde ersätta de massiva kollektivavtalen.

Företagare och arbetsgivare önskar knappast heller mardrömsscenariot, där alla anställda i tur och ordning vill ha sina familjestrukturer, kalendrar och fritidsmönster beaktade. Då är kollektivavtalets tydliga ram i grunden bra att ha.

En viss politisk axel finns i bakgrunden. Det är SDP:s starka roll i facken, med ex-fackbossar som Antti Rinne, Eero Heinäluoma och Lauri Ihalainen i politiken. En grandios återkomst för SDP genom den här processen får man glömma. Trots upprepade försök att förnya sig blir SDP ofta i praktiken, likt det andra arbetarpartiet Sannfinländarna, bra på att kritisera, men sämre på att själv utveckla och utvecklas.

Andra partier har klena band till facket. SFP har ingen sådan relation, även om flera höglönefack förespråkar samma moderata högerpolitik som partiet.

Sipiläs manöver sammanfaller också med att stora delar av fackfältet fusioneras till ett storfack. Gamla FFC- och FTFC-block spricker och specialister i olika yrkesgrupper söker sig till de högavlönades Akava, som redan nu har hand om en större lönesumma i nationen än någon annan fackcentral. FFC-ledaren Lauri Lyly, 63, ska i samband med fusionen gå i pension och efterträdas av någon annan.

Bland FFC-facken har handelsfacket PAM med 230 000 medlemmar tagit en ny roll som utbrytarfack tillsammans med transportfacket AKT. I ett samhälle där vår inhemska kraft att konsumera ständigt mäts står PAM i en nyckelroll. Butiksstrejker, bland anställda som har tuffare arbetsvillkor som till exempel nytt kvällsarbete, berör rentav snabbare befolkningen än det att exporthamnarna står.

Finland talar ofta om inkomstfällan, där man genom att jobba mera bara beskattas hårdare. Mindre har man talat om avtalsfällan, där den stora medelklassen sitter fast i en styv lönesättning. I internationell statistik bland 140 länder ligger vi i absolut botten med Uruguay och Zimbabwe, medan vårt grannland Estland – på gott och ont – är etta med världens friast förhandlade löner.

Juha Sipilä och hans stab sägs i grunden ha varit djupt okunniga på arbetsmarknadsfrågor när han gav sig ut på sin resa. Men med lite tur skedde det i en vändning när mycket var lägligt och han lyckades väcka diskussionen om ett flexiblare arbetsliv.

Själva fördraget bidde kanske en vante. Men också med sin näve i vanten kan man göra knytnävsgester och fistbumpa för sina framgångar.

Jan-Erik Andelin Reporter, jobbar i HBL:s Nordenteam