Klassiker med modernt stuk

När Unga Teatern under nya konstnärlige ledaren Paul Olins ledning sätter upp scenversionen av Astrid Lindgrens barnboksklassiker Mio min Mio ligger fokus på den traditionella storyn om kampen mellan gott och ont.

Mio min Mio

Unga Teatern.

Regi: Paul Olin.

Scenografi & dräkter: Janne Siltavuori.

Ljud & ljus: Jukka Hannukainen.

Maskdesign: Tuija Luukkainen.

Koreografi- och fäktningsinstudering: Antti Silvennoinen.

I rollerna: Ylva Edlund, Per Ehrström, Mika Fagerudd, Malin Olkkola, Ingemar Raukola, Frank Skog, Kristian Thulesius.

Premiär: 22.9.

Speltid: ca 2 t inkl. paus.

Spelas till den 30.11.16.

Nya vindar, nya grepp. Mio min Mio är Unga Teaterns första pjäsadaptering på en roman av Astrid Lindgren, vars barnbok kom ut 1954.

Den är en av Lindgrens många välkända och omtyckta böcker, men även för den som inte är bekant med boken har också pjäsen en susning av det välbekanta.

Det beror på, som regissören Paul Olin påpekar i programbladet, att Mio min Mio, om man så vill, kan ses som en tidig 50-tals förlaga till Bröderna Lejonhjärta som utkom på 1970-talet.

Mio min Mio har följt med Olin sedan barndomen, ständigt gäckande och inspirerande. Resultatet är en föreställning där regissören helt och hållet förlitar sig på textens egen tyngd och kvalitet: en klassisk berättelse om kampen mellan det goda och det onda, om den lilla människan som får ett uppdrag som måste genomföras och om ett motvilligt ansvar som huvudpersonen inte kan avsäga sig ifrån.

Parallellerna är givetvis många, allt från krutdoftande västernfilmer till J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen-trilogi där Frodo och hans små vänner hamnar ut på den ultimata ondskans kargaste domäner.

Annan dimension

Mio min Mio är i korthet äventyrsberättelsen om nioårige Bosse (Malin Olkkola) på Upplandsgatan i Stockholm som flyr från sina stygga fosterföräldrar och hamnar i Landet i fjärran, där han får i uppdrag att bekämpa den onde riddaren Kato.

Längs vägen manifesterar sig fantasyromanens många kännetecken: en gumma som ger honom ett gyllene äpple, en ande i en flaska och en färd till en annan dimension till Landet i Fjärran.

Där finns också hans pappa kungen (Frank Skog) och bäste vän Jum-Jum (Ingemar Raukola) men också Landet på andra sidan vattnet och dess obarmhärtige härskare, barnarövaren och den onde riddaren Karo (Mika Fagerudd) med sina hejdukar, som Bosse måste bekämpa.

Längs vägen manifesterar sig fantasyromanens många kännetecken.

Men nu heter han inte längre Bosse utan Mio. Idyllen i kungadömet med bland annat hans nya vita häst Miramis (Kristian Thulesius) får snabbt sprickor, på vägen mot sitt öde måste Mio passera Den döda skogen och Katos spanare. Trots att Mio och Jum-Jum råkar illa ut har de vänner och en beskyddande magi: bland annat ett svärd som kan skära genom sten och en osynlighetsmantel. Slutet är klassiskt gott.

PÅ ÄVENTYR I SAGANS RIKE. Mio (Malin Olkkola) och kompisen Jum-Jum (Ingemar Raukola) i pjäsen Mio min Mio på Unga Teatern. Bild: Tani Simberg

Tålamodsbeprövande

Som vuxen är pjäsen annorlunda än för yngre åskådare. Vi äldre vet, eller åtminstone anar, vad som kommer att hända och transportsträckorna är långa.

För barn är däremot föreställningen en lärorik lektion i tålamod. Trots att pjäsen varken saknar action eller allra minst spänning sker ingenting i dagens hetsiga, lättillgängliga tempo, här måste man lära sig att suga på karamellen tills det börjar smaka sött.

Den mörka grundtonen med sin ruvande ondska längs färden mot den stora faran låter Paul Olin också korsas några av ljusare stråk. Ett av dem är Kristian Thulesius roliga men samtidigt genuint övertygande gestaltning av hästen Miro. Andra mer eller mindre humoristiskt betonade detaljer är en pannlampa som glimtar till ur en håla i marken, träddungar som plötsligt öppnar sig så de små och goda kan gömma sig för de stora och onda.

Trots att pjäsen varken saknar action eller allra minst spänning sker ingenting i dagens hetsiga, lättillgängliga tempo.

Fantasifullt

Janne Siltavuori har minsann inte sparat på fantasin i en modernistisk scenografi där bland annat väggar med bildäck bildar bergsväggar och dräneringsrör en skog, allt upplyst i en suggestiv belysning där stora skärmar med olikfärgade punkter i vitt och svart, rött och orange, korrelerar med stämningarna i pjäsen.

Inlånade Malin Okkola från Wasa Teater gör en vederhäftig och bra figur av den utsatta och allt beslutsammare huvudrollsinnehavaren, väl assisterad av de övriga skådespelarna, som igen visar att barnteater är seriös business. En extra eloge går till Ingemar Raukola. Med sin välmenande apparition, sitt tydliga idiom och sina vältajmade repliker blir han just den assistent alla goda små hjältar behöver så innerligt väl.