Kan man vara trygg i drömmarnas stad?

Det känns oerhört svårt att som privatperson tackla Borgås argumentering och försvar till de otaliga fadäserna.

Efter att ha tagit del av såväl Oskar Skogbergs artikel (ÖN 6.4) som Tora Mattheiszens ledare (ÖN 10.4) om en olycklig anhörigs vånda tar jag mig friheten att skriva detta. Alltför ofta hör jag liknande tragiska historier om hur åldrande, hjälpbehövande människor blir bemötta av Borgå stad.

Det känns oerhört svårt att som privatperson tackla Borgås argumentering och försvar till de otaliga fadäserna. Alla köpta tjänster är uppsagda, på gott och ont. Människor i terminalskede skickas hem, för att sedan somna in ensamma, förvirrade och ångestfyllda. Patienter skickas hem mitt i ett vårdskede med onormala laboratorievärden och den fortsatta vården åläggs hemvården(?). Majberget kör med tomma platser. Intervallplatserna ligger under sten. Remitterande expertis nonchaleras. Varför? För att människan skall bo hemma, där hon mår bäst(?).

Ansvariga tjänstemännen har klara svar på allt: ekonomiska aspekter, dagens vårdtrend, välfungerande hemvård vilken jobbar i omorganiserad arbetstid (ganska långt bra, men inte hela sanningen), nattpatrull, hemsjukhus etcetera i det oändliga.

Att uppmana anhöriga och klienter att överklaga är direkt nonchalant och elakt. Det verkar som planeringen och verkställandet är miltals från varandra. Är koordinatorerna mogna sin uppgift? Uppfyller Borgå stad de mänskliga rättigheterna till en lagstadgad dräglig vård? Kan vi åldrande skattebetalare känna oss trygga i Borgå – drömmarnas stad?

Peggy Pentzin Illby