Kallt vatten

Lite pinsamt är det att jag behövt hjälp så himla många gånger. Hur kan det hela tiden hända något?

Som yngre flicka och ung vuxen var det ett tema för mig att vara hurtig. Inte så att jag skulle ha tematiserat det, eller ens själv fattat, men så var det, det var viktigt för mig. Att bada i hur kallt vatten som helst för att det i mina ögon var ett värde i sig själv – att vara hurtig. Konstigt. Men jo, det var viktigt att bada i kallt vatten och "njuta" av det.

Med hemlig avsky tittade jag på kvinnor som lät mannen bära deras skidor medan de själva höll bara stavarna i handen. Jag ville absolut vara en självständig, hurtig och stark flicka och det var långt efter att jag kommit ur Pippi Långstrump-åldern. Fast alla åldrar är väl Pippi Långstrump-åldrar om man så vill. Hon var min barndoms absoluta favorit. Starka, aktiva och snälla Pippi.

Självständighet och oberoende är även i dag viktigt för mig, men medveten om att vi människor är beroende av varandra har jag nog inget problem med att be om hjälp när jag behöver.

En tonårssommar var jag barnvakt i Oxford i England och mamman i familjen plockade alltid upp liftare. Hon berättade att hon hade liftat på alla sina resor som ung, och det var hennes sätt att betala tillbaka. Att hjälpa någon annan och ta dem med en bit i bilen. Det var en fin tanke tyckte jag. Så det måste inte alltid vara så att man kliar varandra på ryggen. Man kan och skall hjälpa även utan gentjänster och jag är lycklig att få leva i en liten stad där det faktiskt funkar på det sättet.

Min båt sjönk. Efter en desperat stund vid bryggan ringer jag en kompis som ringer en kompis på frivilliga brandkåren Valkon VPK som snabbt var på plats, evaluerade situationen och ringde brandkåren. Den kom med dykare och hela orkestern och vips, hela showen är över på mindre än en timme. Det var en insats, inga pengar bytte ägare.

Några gånger har jag haft motorproblem ute på sjön, eller egentligen inne i viken. Ett samtal åt en kompis som sedan kommer och drar mig i land. En annan gång var det min son som hade problem med motorn och då var det pappan till sonens kompis som kom till undsättning. Förra veckan hade jag ett punkterat däck. Samma sak. Vår lokala bildäcksfirma hjälpte till, men fakturerade slutligen endast för det nya däcket.

Listan på alla de gånger jag fått hjälp av en tredje person är lång och det glädjer mig hur villiga att hjälpa invånarna här är. Detsamma kan jag inte påstå om mina tonåriga barn som tycks försvinna innan man hunnit komma med en begäran.

Lite pinsamt är det att jag behövt hjälp så himla många gånger. Hur kan det hela tiden hända något? Jag suckar varje gång högre när jag inser att jag igen behöver ringa någon stackare som säkert skulle ha ett bättre program för kvällen än att hjälpa mig – så tröskeln att be om hjälp har nog stigit.

I väntan på sommaren och varmt vatten lyfter jag på hatten – åt alla sjöräddare och andra frivilliga. Hoppas att jag inte behöver deras hjälp.

Päivi Ahvonen designer på en reklambyrå i Lovisa

Mer läsning