Julgrisen

De allra värsta gåvorna man kan få är självgjorda hantverksgåvor, en tremeters stickad halsduk i mina favoritfärger.

Jag är en dålig julmänniska, usel på gåvor – kan inte ge och kan inte ta. Jag vet inte vad det säger om mig som människa. Antagligen borde jag skämmas.

Jag bryr mig egentligen inte om att få gåvor själv, men det kan vara en livshållning som jag har utvecklat för att jag aldrig med gott samvete kan ta emot dem, tankfulla och fina gåvor – för att jag, som vanligt, gått och köpt något idiotiskt i ren panik bara för att något måste man ju ha.

Redan i slutet av november börjar ångesten växa. Jag står under ett mörkt moln medan andra dricker glögg och myser. Jag har aldrig myst i hela mitt liv. Jag står med sedlar i handen i något köpcentrum i Helsingfors och skriker, ta dem, ta mina pengar! Jag skriker inte. Jag försöker se behärskad ut. Inuti mig är det slask och kaos. Mitt huvud kokar. Jag är beredd att skuldsätta mig bara jag slipper karnevalen och får vakna på juldagen, utan att någon är bitter på mig. Jag har en envis dröm om att gå i ide och vakna då skiten blåst förbi. Jag slipper helst julmaten också, hatar lådorna, sönderkokt mos i sirap. Jag är vegetarian, men vi har julgris som alla andra. Julgrisen är jag. Höjdpunkten för mig är julkyrkan där jag får sitta tyst och begrunda mina synder.

Jag tycker om julromantiken: att stå i långkalsonger på gården och hugga ved, läsa böcker och äta marmelad. Men vägen dit är brant och hård. Det är inte sant. Om vägen var brant och hård skulle det inte alls vara så hemskt. Vägen mot julen är en motorväg med drive-in för allt ohållbart skrot från Kina – mjukisrenhorn med tillhörande rödlysande näsa med batterier, tofflor som spelar julsånger då man går. Det är på den vägen jag tutar och kör, Stilla natt på elgitarr i radion – full fart mot köpcentret. Scenen upprepas varje år: Julmusik och en svettig estnisk jultomte vinglar bakfull fram genom helvetet med lösskägget gungande. Jag tycker mera om att lida, drömmer om den hårda vägen – eller kanske jag bara påstår att jag njuter av lidandet för att jag vet att det är rätt åt mig.

De allra värsta gåvorna man kan få är självgjorda hantverksgåvor, en tremeters stickad halsduk i mina favoritfärger. Man ser att den tagit tid och eftertanke, till och med kärlek, kanske. Man lider. Jag är mera en kupongman – efter mina misslyckade resor till köpcentret delar jag ut kuponger som om de var guld och ädelstenar, utskrivna av mig med guldpenna i en stund av ren och osjälvisk kärlek. Det stämmer inte. Mina kuponger är skrivna i desperation i den mörkaste stunden med kulspetspenna på rutigt papper. Under åren har mina kuponger dessutom visat sig vara värdelösa – och alla som får dem vet det, speciellt min fru – men det hör till spelet att hålla god min, annars blir jag ännu olyckligare. Det svarta molnet sjunker ner över mig. Hela jävla julen är förstörd för alla.

Av högtiderna passar påsken mig bäst. Långfredagen är min stora favorit. Långfredagen är som jul utan hysteri. Allt är stängt, inga gäster, man sitter tyst och läser en bok och kan tänka lite på Jesus om man vill.

Bosse Hellsten