Journalistik, inte landsförräderi

Sträcker den finländska pressfriheten sig inte till en granskning av försvarsmaktens signalspaning, och den uppluckrade integritet som medborgare numera är föremål för inom sin privata kommunikation? Bild: Antti Aimo-Koivisto / Lehtikuva

Är Finland längre en öppen västerländsk demokrati? Just nu tycks myndigheterna gå in för ett försök att kriminalisera ansvarsfull, journalistisk granskning som utförs i syfte att driva en sund samhällsdebatt.

Under kalla kriget agerade finländska massmedier underdånigt. Också inom den politiska debatten kröp man inför grannen i öst. Speciellt fruktade var de berömda tillrättavisningar, så kallade kvarnbrev, som kapellmästaren på Ekudden brukade komponera då han ville återupprätta kadaverdisciplin. Den resulterade kollektiva självcensuren förblir en historisk skamfläck. I dag, 35 år efter Kekkonens död, blir vi exceptionellt nog hemsökta av hans vålnad: av det instinktiva hukandet inför makten.

Just nu står tre journalister vid Helsingin Sanomat åtalade för "röjande av statshemlighet". Det väcker otaliga frågor med tanke på pressfriheten, inte bara i vårt eget land. För fyra år sedan publicerade vårt lands – och Nordens – största dagstidning en artikel om Försvarsmaktens signalunderrättelsecenter i skogens djup invid Tikkakoski, strax norr om Jyväskylä. Samma dag brottsanmälde Huvudstaben tidningen: man misstänkte att journalisterna kommit över hemligstämplat material på olaglig väg. Förundersökningen kammade noll på den punkten, men malde på i övrigt. Snart gjorde polisen en grundlig husrannsakan hos en av journalisterna: beslagtog telefoner, en dator, en surfplatta och ett antal USB-minnen.

Efter fyra år av förundersökning väcks nu åtal mot tre journalister. Till sin tyngd och straffskala kan åtalen närmast jämföras med landsförräderi. Detta trots att redaktörerna av allt att döma enbart skött sina jobb: att informera allmänheten om samhällsviktiga fenomen. I juni 2017, fem månader innan HS gick ut med sin publicering, trädde nya underrättelselagar i kraft i Finland. Befogenheterna för militär och civil underrättelseverksamhet ökade via ett lagförslag som klubbades igenom i brådskande ordning, med närmast obefintlig samhällsdebatt. Därmed luckrades den i grundlagen tryggade, i princip okränkbara brev- och telefonhemligheten, kraftigt upp. Att inte följa upp detta genom fördjupande journalistisk granskning hade närmast inneburit tjänstefel från ett bärande riksmedium som Helsingin Sanomat.

I ett uttalande understryker chefredaktör Kaius Niemi nu att hotet om fängelsestraff – även villkorligt – äventyrar den fria informationsförmedlingen i Finland. Vidare stod all information som tidningen hann publicera att finna i offentliga källor. Det kan varje envis och nyfiken journalist intyga. Vem som helst som investerade en eftermiddag av kreativt googlande i hobbysyfte kunde pussla ihop en bild som var samstämmig med artikelns substans. Texten var både välskriven och intressant, men föga rafflande för en läsare med ens ytlig kännedom om modern militär underrättelseverksamhet och signalspaning.

Ur publicistisk synpunkt innehåller det färska åtalet graverande element, som kan tolkas som maning till förhandscensur: att det vore brottsligt för en journalist att ens överväga att offentligt behandla frågor som tangerar den nationella säkerheten.

Artikeln från 2017 måtte ha upplevts som extremt pinsam inom försvarsmakten. Kanske tärde publiceringen en smula på försvarets trovärdighet – men blott på ett symboliskt plan. Är det finländska försvaret faktiskt så här överkänsligt för normal medial granskning? Och hur ska försvarets intressen – vare sig som institution, eller med tanke på den personliga prestigen hos dess företrädare – vägas mot yttrandefriheten, som är själva grundvalen för demokratin?

Tillsammans med oberoende domstolar är journalistiken den yttersta garanten för ett öppet, liberalt samhälle, där var och en kan uttrycka och ta emot information och åsikter: sanningsenliga, kontrollerade och relevanta uppgifter.

I snart fyra år har två grävande journalister och deras chef nu levt under ett damoklessvärd av juridisk ovisshet. De åtalade nekar till brott. Nästa kapitel – själva processandet – tar sannolikt flera år i anspråk, och lär överklagas till högsta instans. Parallellt med detta sorgliga kapitel inskränks yttrandefriheten på flera håll inom EU, samtidigt som domstolarnas oberoende monteras ner.

Börjar staten Finland nu tumma på en av grundbultarna i ett modernt västerländskt samhälle: mediers rätt och plikt att granska makten och makthavarna? Kan åtalet mot tre enskilda anställda vid Helsingin Sanomat tolkas som en sorts ny hukande inför makten? Försöker åklagaren nu sätta pressen på pottan, och utse försvaret – inklusive information som stått att finna via en sökmotor och lite fotarbete – till en helig ko? Måtte det finländska rättssystemet stå pall inför de nakna generalernas sårade känslor.

Torsten Fagerholm är ledarskribent