"Jag vill alltid överskrida gränser"

Aulikki Oksanen var något av en pionjär då hon på 1960-talet gav ut texter som hon kombinerade med tecknade bilder och serier. I helgen kommer hon ut med nya albumet Outoja ääniä.

– Nej, kalla mig inte en banbrytare inom seriekulturen, säger författaren, lyrikern och illustratören Aulikki Oksanen (f. 1944) när vi träffar henne i Konsthallen i Borgå. När jag på sextiotalet började kombinera texter och bilder så var jag visserligen bland de första, men jag tänkte inte på mitt skapande i termer är serier.

I Konsthallen håller en utställning som löper över flera årtionden på att växa fram, det som en del av programmet för seriefestivalen Å-fest. Aulikki Oksanen ställer ut en samling illustrationer som kommit till mellan åren 1966 och 2004 och i helheten kan man hitta tecknade guldkorn som inte tidigare visats i offentligheten; hennes "dolda seriehistoria" kan man kanske kalla det hela.

– Det känns väldigt fint att yngre generationer har hittat mina illustrationer och texter och lyft fram dem i ljuset igen. Jag är imponerad av att dagens seriearbetare och illustratörer intresserar sig för seriekulturens rötter och dess utveckling, säger Oksanen.

Hur kom du på tanken att kombinera text och bild i ditt författarskap?

– Det är en historia som går långt tillbaka i tiden. Redan som femåring skrev jag en dikt på en pappersbit som var utriven någonstans ifrån och baksidan av samma papper ritade jag en bild på samma ämne. I många av mina senare lyriksamlingar följer jag samma koncept, säger Aulikki Oksanen.

Det känns väldigt fint att yngre generationer har hittat mina illustrationer och texter och lyft fram dem i ljuset igen.

Växelverkan

Aulikki Oksanen debuterade 1966 med boken Hevosen kuolema, som har en synlig plats på utställningen, och redan då utnyttjade hon växelverkan mellan text och bild för att föra fram sitt budskap. Samma gäller boken Emilia ja Suomi som kom redan följande år.

Det här var en tid då läsningen med bilder begränsades ungefär till Kalle Anka och Rymy-Eetu – en helt annan värld än dagens bildmättade och mångsidigt serietillvända värld.

– Det kändes naturligt för mig att utnyttja bilderna i mitt berättande. Via bilder kan man snabbt berätta väldigt mycket, och bilder är också en utmärkt metod för att avhandla olika teman.

EVIGA TEMAN. Svartsjuka såsom Aulikki Oksanen har beskrivit fenomenet i ett tidigt verk. Bild: Kristoffer Åberg

Oksanen gjorde sig tidigt känd som engagerad röst i samhället och tog ställning till allt från samhälleliga hierarkier, utbildning och pacifism via preventivmedel till universella frågor som kärlek. Jämställdhetsfrågor har också alltid varit viktiga för henne, och bland annat var hon aktiv i den feministiska rörelsen Yhdistys 9 som var verksam i slutet av 1960-talet.

Stående teman

När hon nu ser tillbaka på sina alster från sextiotalet är effekten slående: somt har inte ändrat särskilt mycket över fem, sex decennier.

– Kvinnans ställning i samhället debatteras fortfarande, men visst har vi kommit en bra bit från sextiotalets "du spelar ganska bra piano för att vara kvinna", säger Aulikki Oksanen och visar på en av de utställda illustrationerna, formad av fyra serieaktiga rutor.

Kvinnans ställning i samhället debatteras fortfarande.

Som en påminnelse från en svunnen tid fungerar däremot bildserien med en halvnaken kvinna med tre bröst – "kolminänninen nainen" – som försöker hitta en pålitlig karl att eskortera henne in på krogen. Då det begav sig var det förbjudet för kvinnor att gå på bar utan en man som sällskap.

– Jag vill alltid överskrida gränser och se vad jag finner i utmarkerna, säger Oksanen som på sextiotalet ofta betecknades som avantgardistisk i sitt konstnärliga uttryck.

PLOCK. Utställningen i Konsthallen formas illustrationer, utdrag ur böcker, tidigare opublicerat material samt ett sampel av hennes digra produktion inom text, bild och till och med musik. Bild: Kristoffer Åberg

Aulikki Oksanen har med intresse följt med hur kvinnor slagit sig fram inom seriegenren, och är imponerad av de många gånger svåra ämnen som avhandlas i albumen.

Starka berättelser

– Jag är verkligen förvånad med vilken styrka och vilket mod de kvinnliga berättarna går ut med sina berättelser. Kulturen har gått framåt. På sextiotalet var mina illustrationer på gränsen till publicerbara, det som ges ut i dag hade inte kommit i fråga.

I tre vitriner i Konsthallen har Oksanen samlat ett sampel av gamla och nyare alster. Här finns tidiga illustrationer, dikter skrivna med fyrkantiga barnbokstäver, lyrikhäften och poesi- och sångalbumet Voi kuinka myrsky rauhoittaa, där Oksanen reciterar sina dikter och Vuokko Hovatta och Zarkus Poussa tolkar styckena som komponerats utifrån texterna.

FÖREGÅNGARE. Aulikki Oksanen räknas ofta som en avantgardist i det att hon – som en av de första – kombinerade text och bild redan på 1960-talet. Bild: Kristoffer Åberg

I vitrinerna får också en rad böcker plats – både textbaserade inspirationskällor och egna alster. Nämnas kan att Aulikki Oksanen fick Runebergspriset i litteratur för romanen Henkivartija (1990). De serieaktiga bilderna som visas i Konsthallen kommer däremot inte från litteraturens värld utan är till stora delar lyfta ur boken Piispa Henrikin sormi ja muita katkelmia (2004).

– Boken baserar sig på utdrag ur mitt eget liv. Det är serier, fotografier och plock, säger Oksanen.

Ljuskäglan riktas ändå mot hennes nya samling Outoja ääniä som offentliggörs under lördagens Å-fest. Det är fråga om en 168-sidig volym som bland annat omfattar ett urval av tidigare outgivna illustrationer. Boken ges ut på Borgåserietecknaren Pertti Jarlas förlag Täys Käsi Oy.

I Konsthallen visas också den estniske illustratören och animatören Priit Pärns (f. 1946) verk, bland annat i form av de traditionella Kiplased-figurerna, Estlands egna Bembölingar.

FAKTA

Generationer

Aulikki Oksanens och Priit Pärns serieteckningar visas i Konsthallen som en del av seriefestivalen Å-fest.

Utställningen pågår till den 4 mars och är öppen tis-fre kl. 10-18, lör-sön kl. 11-16.