”Jag sjunger tills jag stupar”

Erfaren, driven och orädd. Viktoria Tolstoy är en av Nordens främsta jazzsångare, ändå har hon aldrig tagit en sånglektion. Snart har hon vägarna förbi Finland.

– Hör du mig?

Jazzsångerskan Viktoria Tolstoy uppenbarar sig på dataskärmen. Intervjun sker via Skype och hon har på förhand varnat om att hon är ensam hemma med barnen – ettåriga sonen Ture går mellan att glatt vinka till kameran och att högljutt snyfta i bakgrunden.

– Det är den där tiden på dagen, säger Tolstoy och ger honom något att tugga på.

– Mat mutar alla barn.

Tolstoy är ett känt namn inom den nordiska jazzvärlden. Hon släppte sitt första album år 1994 när hon var 19 år. Sedan dess har hon släppt nio album och gjort många turnéer runtom i världen. Att det blev just jazz är också naturligt.

– Min pappa är jazzmusiker så jag har lyssnat på jazz omedvetet redan som bebis. Sedan började jag sjunga jazzlåtar tillsammans med honom i tonåren.

– Jag tyckte om jazzen för att det var så härligt att känna friheten att man kan göra lite som man vill. Det finns inga ramar. Jag gillar inte när det är för uppstyltat – det gäller också i livet i allmänhet.

När insåg du att du ville jobba med musik?

– Det gjorde jag redan som sjuåring när jag sjöng inför hela skolan för första gången. Jag visste att det är det här jag vill göra. Det har aldrig funnits ett alternativ till musiken.

Lärde sig genom att imitera

PROFIL

Viktoria Tolstoy

Aktuell med: Uppträder på klubben Livelab i Helsingfors 30.9 och på Porvoo Jazz 2.10.

Bosatt: i Limhamn, Malmö.

Familj: Sambon Rasmus Kihlberg, barnen Nils och Ture Tolstoy, bonusbarnen Elsa och Alma.

Kuriosa: Valde att byta efternamn till Tolstoy efter sin morfars farfar – ryske författaren Lev Tolstoj.

Tolstoy har aldrig tagit sånglektioner eller gått en musikutbildning. Ett försök till en sånglektion slutade med att hon marscherade ut.

– Då sa sångläraren att "så där kan du inte låta, du är alldeles för hes och vi måste få bort det där läcket du har", som ju är medfött. Då kände jag direkt att nej, här ska vi inte ta bort någon personlighet.

När hon beskriver hur självklar hennes karriär varit är det stundvis svårt att tro henne – det låter för enkelt. Men hon säger att hon fått kämpa för att hitta sin röst och sin musik på andra sätt.

– Jag började med att härma och lära mig låtar exakt som artisterna sjöng dem. Jag spelade in på kassettband och kunde lägga stämmor på mig själv och jämföra med originalversionerna.

Sen är ju sången en känsla, det är svårt att lära sig känna något, och älska och brinna för något. Jag har inte haft behov av en sångpedagog som lär mig det.

Hur mycket lyssnar du själv på jazz?

– Jag lyssnar aldrig på jazz. Jag har i övrigt en väldigt bred musiksmak men lägger aldrig på en jazzplatta hemma. Men eftersom jag lyssnat så mycket på musiken som ung så finns den i min ryggrad.

Hur håller du dig då uppdaterad i jazzvärlden?

– Det är ju en liten ankdamm så man hör och vet om musiken som görs oberoende om man lyssnar på den. Jag vet vad som finns och känner till många nya talangfulla jazzmusiker.

Jazzen måste utvecklas

Tolstoy tror inte att jazzen kommer minska i betydelse i framtiden. Däremot anser hon att den inte ska fastna i standardrepertoaren – det vill säga i musiken från 30-, 40- och 50-talen.

– Man kan utveckla jazzen från den grunden, men blanda in nya stilar och andra typer av ljud med elektronik. Man kan till exempel använda en loop i stället för en trumslagare, eller köra med båda.

Hon tillägger att standardrepertoaren givetvis ska få finnas kvar och att den ännu lockar en trogen, men äldre publik. Däremot måste jazzmusiker ta för sig mera på scenen för att erbjuda det lilla extra.

– Det är lätt att man ser en jazzkonsert och så står det gubbar i flanellskjortor och sandaler som kollar ner på sina fötter när de spelar. Det är noll kontakt. För att locka ny publik måste man våga nå ut på ett annat sätt.

Lyckas du locka en yngre publik?

– Ja, publiken på mina konserter är väldigt blandad. Det är allt mellan 14-åringar och 83-åringar. Ofta kommer yngre personer fram och säger att jag öppnat deras ögon för jazz. Jag märker att jag är en ambassadör för jazzen bland den yngre generationen.

"Jazzscenen lever i Finland"

I höst kommer Viktoria Tolstoy att uppträda på ett flertal ställen i Finland. På söndag uppträder hon på Porvoo Jazz i Borgå med musikern Jacob Karlzon.

– Vi kommer bjuda på låtar från vårt duoalbum, men också lite annat smått och gott. Jag vill att publiken ska känna att de haft en upplevelse efteråt.

– Jag har spelat mycket i Finland och jazzscenen lever där. Nu ska det öppnas en ny klubb i Helsingfors och det finns många bra festivaler. Den nordiska jazzscenen har ett speciellt sound, så där tilltalande melankoliskt.

I februari släpper Tolstoy ett nytt album. Hon skriver inte sin egen musik men den här gången valde hon att göra ett album med filmmusik, något hon själv älskar.

– Jag har valt låtar från filmer jag gillar och sedan har vi gjort den på vårt sätt. Jag gör plattan tillsammans med mitt band och Iiro Rantala som gästartist på piano.

– Så länge publiken vill ha mig kommer jag finnas. Och när de inte vill det kommer jag finnas i alla fall. Jag kommer att sjunga tills jag stupar, hemma eller var som helst, säger hon slutligen och skrattar.