Jag har aldrig gått i Pride

Bild:

Ända sedan jag var liten har jag velat påverka. Hur uttjatat och kliché det än låter så har jag velat göra världen till en lite bättre plats, om det sen har varit genom att rädda miljön eller stå upp för dem som blir förtryckta. Jag har alltid varit en liten världsförbättrare, eller i alla fall försökt vara det.

Med ett barns kreativitet och iver har jag i olika omgångar dragit mitt strå till stacken. Jag minns hur jag fick mamma att köpa en bok med miljövänliga tips man kunde tänka på i vardagen. Efter det höll jag på och förespråkade sopsortering och återvinning i flera veckor, något jag håller på med än i dag.

Men när man blir äldre inser man att det kanske inte går att påverka bara så där. Det är inte så lätt att faktiskt åstadkomma en skillnad. Det kräver en massa energi och uthållighet om man vill uppnå resultat. Dessutom finns det alltid någon som kan bättre, vet bättre eller uttrycker sig bättre än en själv. Så finns det förstås de som inte bryr sig över huvudtaget.

Från att ha varit den lilla världsförbättraren" har jag de senare åren nästan tappat orken. Det finns så mycket man borde göra och så mycket man borde påverka för att få till stånd en förändring. Man borde gå i demonstrationer eller delta i liknande evenemang och stå och skrika ut slagord, med det har jag aldrig gjort.

När jag började studera genusvetenskap blev jag överraskad över hur mycket aktivism som är inbakat i själva undervisningen och i kulturen kring ämnet. Det hör nästan till att ha gått i en Prideparad eller stått på barrikaderna och skandera slagord. Så kände jag i alla fall då jag började mina studier. I dag ser jag på aktivism och möjligheterna att påverka på ett annat sätt. Man behöver inte gå i en demonstration, man kan skriva ett blogginlägg, starta en namninsamling eller skriva en kolumn . Bara man har viljan att göra en förändring kommer man långt.

Victoria Riikonen