Jag först

En stor del av världen har aldrig upplevt annat än diktatur.

För ett par årtionden sedan började det skrivas mera om själviskhetens tidevarv. Och nu när Donald Trump slog sig förbi Montenegros premiärminister till främsta ledet på Natomötet kan man väl säga att beteendet slagit ut i full blom. Trump kanske inte valdes till president på grund av sitt sätt, men inte blev det ju ett hinder för honom heller. Det är alltså ett fenomen.

Klimatförändringen raderas ju inte av en persons nattliga tweets, men inbillningen om det måste väl vara det ultimata exemplet på megalomani. Liksom att mänsklighetens tusentals år gamla grundpelare blir osynliga ifall man ignorerar dem. De mänskliga rättigheterna anses ha blivit för dyra, god etik verkar enbart betungande. Och heder och hög moral börjar kännas som litet pinsamma uttryck ur en Dickens-roman.

Diktatoriska tag kan ju faktiskt bli allmän kutym och lösningen till de flesta etiska dilemman. Jag menar, vad är enklare än att avskaffa alla organ och mekanismer som hämtar fram dem? Yles chefredaktör Atte Jääskeläinen reflekterade över att bolaget kanske lämnar Opinionsnämnden för massmedier. Efter att bolaget fick en fällande dom om rapporteringen kring statsminister Juha Sipiläs agerande i Terrafame-affären. Så Jääskeläinen började bolla med möjligheten att Yle i framtiden kunde bilda ett eget organ för dylik kontroll. Problemet ur världen? Lika agerade ju Trump då FBI:s utredning kom honom för nära; avskedade den ansvariga chefen, skingra er, här finns inget att se.

Statsminister Sipiläs processcheman är notoriska. Man kan ju med Power Point enkelt skapa en massa rutor och pilar som visar hur processen kommer att framskrida, vad som kommer att leda till vad. Men en demokrati är inte lika rätlinjig och mekanisk. Donald Trump beundrar Vladimir Putin, troligtvis för hur han kör sin linje. Det som värst verkar försinka honom själv är att USA fortfarande är en rättsstat, till skillnad från Ryssland. Men i ett processchema kan man ju också avskaffa rutan "rättsstat" ifall den är hindret för att processen ska lyckas.

Företagsmekanismer har visat sig nästan motbjudande genomförda i parlamentarism. Men även bolag har avlönade revisorer, vars uppgift är att övervaka bolagets verksamhet. Den som är rädd för sin egen revisor kan förstås också ge den sparken – innan dess utlåtande. Men då är isen inte bara hal, utan det knakar redan i den. Även under chefredaktör Jääskeläinen brast den snabbt.

Det återstår att se hur världen pallar för trycket. Men egentligen är det ju fråga om en västerländsk synvilla. En stor del av världen har aldrig upplevt annat än diktatur. Så vi är lyckligt lottade, vi har redan jämförbara data. Som tankeexperiment lönar det sig därför att ta en funderare innan man understöder det kortaste processchemat: hur många tror sig faktiskt hamna i det första ledet?

Egentligen är ju själviskt beteende en fråga om lockelser vi alla har inom oss. Vilka man hittills har tyglat med kollektiva verktyg. Ifall kollektivet nu slopar dem blir egoism och diktatur nog det nya svarta.

Kristian Willner företagare och stadsfullmäktigeledamot (obunden/SFP) i Lovisa