Ivriga amatörer gräver fram stenåldern

På veckoslutet inleddes arkeologiska utgrävningar i norra Borgå. Meningen är att få mera kunskap om en missförstådd period i människans historia.

För ungefär 100 000 år sedan var vi, homo sapiens, inte de enda människorna på jorden. Minst sex andra människoarter vandrade omkring på ungefär samma områden, men av någon orsak var det vi som blev framgångsrika. De andra arterna dog ut en efter en, medan vi gick vidare till att utveckla koncept som jordbruk, bosättningar, pekplattor, selfies och Skatteverket.

Hur det blev just så är en fråga för sig. Men ännu för 5 500 år sedan hade inte ens jordbruket slagit igenom på riktigt här uppe i nuvarande Finland. Stenåldern höll just på att övergå i bronsåldern, och långt söderut växte sumeriska stadsstater fram i Mesopotamien. I våra trakter levde folk i det som kallas den kamkeramiska kulturen.

Det är en era som man hoppas på att få lite mera klarhet i när de arkeologiska utgrävningarna vid det som kallas Vävarsbacka II i Borgå nu pågår.

Många intresserade

Myggor och flugor gör sig påminda i skogspartiet där ett femtontal personer skrapar i marken eller bär på hinkar. Med jämna mellanrum utropar någon "här är något!". På fredagseftermiddagen har de grävt upp ett område på ungefär tio gånger två meter, en rektangelformad grop som är ungefär femton centimeter djup.

Arkeologen Jan Fast, som leder arbetet, har jobbat tillsammans med amatörer i arkeologiska utgrävningar i trettio år. Vid den här utgrävningen får han sitta i en plaststol och övervaka arbetet eftersom foten är i paket. Han är ändå nöjd, bara under den här första dagen har man hittat fler fynd än man vågade räkna med. Dessutom har utgrävningarna lockat klart fler intresserade än han är van vid.

– Intresset brukar variera regionalt. Den här väckte förvånansvärt stort intresse. Vi utökade till två kurser, och tog in alla som fanns på väntelistan.

FYND. Benny Rönn begrundar ett fynd. Bild: Kristoffer Åberg

Bland fynden finns de väntade krukskärvorna, men också en slipsten för stenyxor och något som får Fast uppspelt. Här finns bosättning från tre olika åldrar, har det visat sig, och det mest intressanta fyndet är en skärva asbestkeramik som hör hemma i mellersta Finland.

– Det betyder att man haft kontakter. Endera har man idkat handel, eller så har någon hittat en fru därifrån. Det är intressant, för det är en lång väg dit genom skogsmarkerna.

Verktyg och ben

Bland de frivilliga amatörarkeologerna finns Benny Rönn. Det här är hans andra utgrävningar, och han är nöjd. Han visar en liten plastpåse med de keramikspillror och benrester han hittat. Någon bit flinta finns där också.

– Den senaste benresten är väl från en skalle. Annars skulle de ha förmultnat, men människorna här slängde resterna i elden, och de brända benen har inte förmultnat.

Det är inget lätt jobb att hitta fynden: det mesta ser ut som stenar eller jordbitar och är i samma färg som den omkringliggande marken.

– Men vi gräver några millimeter åt gången och ser noga efter. Och visst är de spännande att tänka på att någon tillverkat föremålen för 5 500 år sedan. Om man har tur så ska man tydligen kunna se fingermärken på vissa bitar.

SKÄRVA. En typisk kamkeramisk lerskärva. Bild: Jan Fasts blogg

Också Ingela Peltonen petar ivrigt i jorden med en liten spade. Hennes son Robin Peltonen står någon meter ifrån, och det var han som fick dem att delta.

– Själv har jag alltid varit intresserad av arkeologi. Det var mitt drömyrke. Och visst är det kul, man vet aldrig vad man hittar, säger Ingela.

Robin Peltonen är själv mera intresserad av naturen.

– Men jag såg kursen, och tänkte att det skulle vara intressant.

BINGO. Tove Selkälä håller upp ett färskt fynd. Bild: Kristoffer Åberg

Som oss

För dagens människor framstår livet på stenåldern som fjärran och annorlunda. I verkligheten var de inte så annorlunda från oss.

– Det är egentligen samma människor som vi, bara att de var kortare och inte led av övervikt. Och så hade de inte heller tillgång till salt eller sydda kläder, säger Fast.

Någon religion kan man inte prata om åtminstone i samma mening som i dag. Snarare utgår man ifrån att människor levde i någon form av animistisk tro – att alla väsen i naturen har en själ och att man kan kommunicera med allt från månen till träd, djur och stenbumlingar (vi skiljer oss från andra människoarter också genom förmågan att prata om abstrakta ting, myter).

– I dag kan vetenskapen förklara hur världen fungerar. De hade inte det. Så man trodde att offergåvor och annat kunde påverka väder och vind, säger Fast.

Bosättningen i Borgå var sannolikt ganska typisk för hur människor levde 3 500 år före Kristus – för övrigt ungefär samma era som Ötzi levde, den berömda stenåldersmannen som hittades i Alperna. Maten kom från jakt och samlande och man bodde och levde ute i naturen året runt. Vanlig föda var fisk, säl, storvilt och bär. Det fanns sällan fasta bosättningar, i stället flyttade man på sig enligt årstid för att få så bra fångst som möjligt.

– Jag tror ändå att man kunde ha haft fasta bosättningar här i Borgå. Mycket pekar på det, och det är nästan sannolikt. Det fanns gott om föda, och inga egentliga orsaker att röra på sig. Vi vet inte hur de bodde, men med lite tur kan vi hitta någon eldstad i närheten.

Området i Borgå är intressant också för att landskapet förändrats så mycket. Stenåldersboplatsen låg ursprungligen på en havsstrand, men jordskorpan har höjt sig omkring 30 meter sedan dess. Numera är platsen åker och skog.

– Strandkanten syns där i skogen, säger Fast och pekar på en brant bland träden.

SPILLRA. Jan Fast granskar och putsar ett fynd. Bild: Kristoffer Åberg

Ett bättre liv

Vanföreställningarna kring stenåldern är många – som uppfattningen att folk dog unga efter ett kort och hårt liv. Många levde i själva verket till hög ålder, har det visat sig, men den höga barndödligheten sänkte medellivslängden.

Stenåldersmänniskorna hade också ett ganska bra liv där jägartillvaron tillät korta arbetsdagar med tid över för socialt umgänge och skvaller (också en av homo sapiens fördelar). Livet i naturen gav dessutom en förhållandevis varierad diet, åtminstone i jämförelse med de första jordbrukarsamhällena, medan det rörliga livet passade människokroppen som är byggd för att springa efter älgar eller hjortar – inte för enformigt arbete på en åker. I kombination med små samhällen, som förhindrade smittspridning, var folk förhållandevis friska.

– Folk levde extremt gott på stenåldern, åtminstone i jämförelse med kommande jordbrukare. Klimatet var också lite varmare än i dag, så man hade sannolikt inte isar. Men man ska inte överromantisera. Livet var nog hårt ändå. Små skador kunde vara livshotande.

Borgåbosättningen återspeglar också det som man märkt på andra håll: samhällena kunde upprätthålla högst omkring hundra individer. Efter det började det bli svårt att skaffa föda till alla, vilket ledde till att större samhällen i regel började falla samman för att sedan dela på sig.

– Borgåsamhället hade väl maximalt just det antalet människor. Det var fördelat på några samhällen runtomkring, säger Fast.

En annan myt gäller maten, och uppfattningen att människor på stenåldern åt rå föda. Tvärtom hade man mycket avancerade metoder med allt från rökning till olika eldbaserade sätt att värma råvarorna. Man inte bara tillredde maten, man hade också olika sätt att bevara den.

Rosvopaisti, som det heter på finska när man gräver ner kött under en lägereld, var redan då ett bra sätt att tillaga mat. Skillnaden mot i dag är väl att de inte hade salt. Vi skulle väl uppleva maten som ganska smaklös.

NOGA. De minsta bitarna hittas via sållning. I förgrunden Timo Oksanen och Tove Selkälä. Bild: Kristoffer Åberg

Man utgår också ifrån att individerna hade en mycket stor kunskapsbank som säkerställde överlevnad – kunskaper som till stora delar levt vidare tills alldeles nyligen. Man måste kunna tillverka en pilspets av sten och veta hur man fäller en älg med bara spjut. Man måste också veta vilka växter som var goda, vilka som var giftiga och vilka som helade.

– Det är egentligen ganska synd att dessa överlevnadskunskaper dött ut. Finland har traditionellt varit ett land där man jobbar med händer och fötter, och det är bara för omkring 100 år sedan som kunskaperna började försvinna. De flesta av dagens människor skulle inte klara mer än en dag eller två på stenåldern.

Det är en förhållandevis krånglig era att forska i, inte minst för att människor på den tiden använde organiskt material som snabbt förmultnar. Det är främst just lerskärvor och stenbitar – som pilspetsar – som överlevt tills i dag. Spillror. Eran är speciellt svår i Finland där den sura jordmånen gör att benrester förmultnar på en kort tid, samtidigt som samhällena hade väldigt få individer. Arkeologer har därför hittat väldigt få skelettdelar som varit i tillräckligt bra skick för dna-analyser.

– Samhällena var så små att inavel var ett verkligt problem. Men det problemet har alltid sedan löst sig på något sätt trots att befolkningen var utspridd och tunn, säger Fast.

Överlevde sandtag

Utgrävningsplatsen i Borgå har också som av ett under överlevt tills i dag. Man hittade platsen, den mest kända stenåldersbosättningen i Borgå, på 1930-talet. Området som årets utgrävningar riktar in sig på hittades å sin sida 1951 när man började ta sand där. Några stenåldersfynd dök då upp, vilket ledde till utgrävningar.

– Så gick något åt skogen. Ingen visste om platsen på en lång tid eftersom man inte gjorde någon rapport. I maj 2018 kom vi dit igen, och då var vi tveksamma om man kunde hitta något.

Det visade sig att man hade haft tur. Sandtäkten hade inte förstört allt, och det visade sig att det centrala området var intakt. Man får således gräva ut en central bosättning som var i användning i omkring 1 000 år.

– Vi ska vara försiktiga och inte öppna för stora områden nu i början. Förhoppningsvis kan vi återkomma, säger Fast.

Att det handlar om en utgrävning med amatörer ger också sina egna utmaningar.

– Det finns nog intresse, men hur man presenterar utgrävningen är en annan femma. Arkeologen måste förklara och sätta i kontext, inte bara säga att "gräv här". Det är en ständig dialog. På ett sätt är det mera arbetskrävande än med betald arbetskraft.

Just nu har det ändå varit klart lättare än Fast vågade räkna med. Det blir nämligen inte tråkigt. Fynden haglar tätt.

– Det är alltid lättare när det är roligt att gräva. Det är ovanligt att hitta så här många fynd på så här kort tid.

GRANSKAR. Benny Rönn begrundar fynd tillsammans med Ingela Peltonen. Bild: Kristoffer Åberg

Stenåldersutgrävningar i Vävarsbacka II

Första utgrävningarna mellan 8 och 10 juni. Andra utgrävningen mellan 15 och 17 juni.

Är en amatörutgrävning som leds av arkeologerna Jan Fast och Janne Soisalo.

Arrangeras som en kurs på Medborgarinstitutet i Borgå.

Utgrävningarna utmynnar i en forskningsapport omkring 2020, eller lite senare om man gräver vidare.

Jan Fasts blogg: www.arkeologiforum.se/bloggar

Lästips: Sapiens: A Brief History of Humankind av Yuval Noah Harari.